Skip to main content

Full text of "Folknamnet Geatas i den Fornengelska dikten Beowulf"

See other formats 


FOLKNAMNET  GEATAS !  DEN  FÖRNENGELSKA 
DIKTEN  BEOWULF 


INBJUDNINGSSKRIFT 

?"?.    >'-^"'    .   till .  ; '(\  •  Vv  '/  •  V  - 

ÅHÖRANDE  AF  DE  OFFENTLIGA  FÖRELÄSNINGAR 

;;x..  "'.      -\  V-i;-.'  ■r^-      i'",        V  MED  H  VILKA  %  ■  J-"V; ' ;        ':  <     V  V 

PROFESSORN  I  SPECIELL  PRIVATRÄTT 

BROR  HERMAN  DAHUBERG 

PROFESSORN  I  BOTANIK 

HANS  OSCAR  Jl/EL  ^ 

TILLTRÄDA  SINA  EMBETEN 

;>."N-  -   ..  /:  ^:  ''v       V!>i-'  y;^:'  -'^l'  -  ^  V-  ;  ^     \\  y 
HENRIK  SCHUCK 

KUNGL.  UNIVERSITETETS  I  UPSALA  N.  V.  REKTOR        ■_■      .   ,  , 


UPPSALA  1907 

ALMQVIST  &  WTKSELLS  BOKTRYCKERI- A. -R 


FOLKNAMNET  GEATAS I  DEN  FORNENGELSKA 
DIKTEN  BEOWULF 


INBJUDNINGSSKRIFT 

TILL 

ÅHÖRANDE  AF  DE  OFFENTLIGA  FÖRELÄSNINGAR 

MED  HVILKA 
PROFESSORN  I  SPECIELL  PRIVATRÄTT 

BROR  HERMAN  DAHLBERG 

OCH 

PROFESSORN  I  BOTANIK 

HANS  OSCAR  JUEL 

TILLTRÄDA  SINA  EMBETEN 

AF  _ 

HENRIK  SCHUCK 

KUNGL.  UNIVERSITETETS  I  UPSALA  N.  V.  REKTOR 


UPPSALA  1907 

ALMQVIST  &  WIKSELLS  BOKTRYCKERI- A. -B. 


Digitized  by  the  Internet  Archive 
in  2014 


https://archive.org/details/folknamnetgeatasOOschc 


Folknamnet  Geatas  i  den  fornengelska  dikten 

Beowulf. 


En  bland  de  viktigaste  källorna  för  Nordens  äldsta  historia 
och  litteraturhistoria  är,  som  bekant,  den  fornengelska  dikten 
Beowulf,  men  äfven  de  knapphändiga  notiserna  i  grekiska  och 
romerska  arbeten  före  600-talets  början  äro  af  vikt  icke  blott  i 
och  för  sig  utan  ock  för  begripande  af  Beowulfdiktens  historiskt- 
geografiska  uppgifter,  och  jag  skall  därför  i  korthet  erinra  om 
dessa. 

Pytheas  besökte  troligen  Norge,  men  säkert  icke  Sverige  och 
har  inga  uppgifter  om  de  olika  nordiska  folkens  nationalitet.  De 
första,  som  nämnas,  äro  som  bekant  kimbrer  och  teutoner,  hvilka 
ungefär  ett  århundrade  före  den  kristna  tideräkningens  början 
bröto  in  i  det  romerska  riket,  men  besegrades  af  Marius.  Genom 
Ptolemaios  (andra  årh.  e.  K.)  veta  vi,  att  de  utvandrat  från  Jut- 
land,  som  i  Ptolemaios'  geografi  kallas  den  kimbriska  halfön;  nam- 
net anses  ännu  finnas  kvar  i  Himmerland,  strax  söder  om  Lim- 
fjorden. Af  öfriga  nordiska  folk,  som  bebodde  Skandia  (den 
skandinaviska  halfön),  omtalar  Ptolemaios  Chaideinoi,  som  bodde 
i  väster  och  anses  vara  de  norska  Heinir  (i  Hedemarken),  Phavonoi 
och  Phiraisoi,  hvilka  båda  äro  okända,  men  sägas  hafva  bott  i 
öster,  Phinnoi  i  norr  (troligtvis  lapparna),  de  i  midten  boende 
Levonoi  samt  Goutai  och  Daukiones,  hvilka  bodde  i  söder.  Levonoi 
äro   okända,1   likaså    daukiones,   som  språkligt   icke  kan  betyda 

1  Brenner  förmodar  här  en  korruption  för  Sveonoi,  men  detta  synes  väl 

djärft. 


4 

danskar,  och  med  goutai  förstås  vanligen  gautar.  Äfven  Plinius 
(7  79  e.  K.)  omtalar  kimbrerna  såsom  boende  på  den  kimbriska 
halfön,  men  på  ön  Scadinavia  —  tydligen  den  skandinaviska 
halfön  —  upptager  han  blott  ett  för  öfrigt  okändt  folk,  Jiilleviotier. 
Grienberger  (Zeitsch.  f.  deut.  Altert.  46,152)  gör  dock  den  sanno- 
lika konjekturen  att  vi  i  stället  för  hillevionum  (var.:  illevionum) 
gente  hora  läsa  illa  svionum  gente,  i  hvilket  fall  svearna  här  för 
första  gången  skulle  omtalas.  I  hvarje  fall  nämner  Tacitus  i  sitt 
98  e.  K.  skrifna  arbete  Germania  Sviones  och  de  strax  norr  om 
dem  boende  Sitones. 

Under  det  andra  århundradet  innehades  således  den  jutska 
halfön  af  kimbrerna,  som  emellertid  enligt  Tacitus  och  Ptolemaios 
tyckas  hafva  blifvit  betydligt  försvagade  samt  trängda  mot  half- 
öns  nordspets;  i  söder  på  den  skandinaviska  halfön  funnos  gautar 
och  —  troligen  i  mellersta  Sverige  —  svear  samt  jämte  dem  åt- 
skilliga andra  stammar. 

Sedan  dröjer  det  ända  till  midten  af  500  talet  innan  vi  få 
några  andra  mera  utförliga  underrättelser,  och  under  den  mellan- 
liggande tiden  hade  antagligen  åtskilliga  förändringar  inträffat. 
Omkring  550  hafva  vi  Prokopios'  bekanta  berättelse  om  herulernas 
vandring.  Från  Donau  drogo  de  till  den  norra  oceanen,  till  ett 
där  bosatt  folk,  varnerna,  därifrån  fortsatte  de  förbi  »danernas 
folkslag»,  färdades  så  till  sjöss  och  anlände  till  Thule,  där  de 
slogo  sig  ned  bredvid  gautarna.  Häraf  synes  för  det  första  framgå, 
att  danerna  dä  innehade  det  nuvarande  Danmark  eller  åtminstone 
en  väsentlig  del  af  detta  område,  och  för  det  andra  fanns  på  den 
skandinaviska  halfön  ett  folk,  som  kallas  gautoi,  hvarmed  måste 
förstås  gautar,  och  hvilka  på  skäl,  som  sedan  skola  anföras,  an- 
tagligen bott  i  Västergötland. 

Båda  dessa  uppgifter  bestyrkas  af  den  ungefär  samtidigt  skrif- 
vande  Jordanes,  hvars  notiser  dock  snarast  härröra  från  en  något 
äldre  period,  de  sista  åren  af  400-talet.  Enligt  hans  uppgift  hade 
dani,  som  voro  af  svensk  börd  (ex  ipsorum  stirpe  progressi)  för- 
drifvit  herulerna  från  deras  gamla  boplatser.  Notisen,  att  danerna 
voro  af  svensk  börd,  förutsätter,  att  de  såsom  eröfrare  norrifrån 
kommit  till   Danmark,   och   under  förutsättning  att  uppgiften  är 


5 


riktig,  kunna  danerna  först  så  sent  hafva  tagit  Danmark  i  besitt- 
ning, att  minnet  af  denna  eröfring  ännu  kunde  lefva  kvar  i  slutet 
af  400-talet.  Många  århundraden  förut  kan  eröfringen  således  ej 
hafva  skett. 

Enligt  min  tro  bör  man  härmed  sammanställa  ett  annat 
historiskt  faktum.  Enligt  Bedas  uppgift  eröfrades  England  af 
saksare,  angler  och  jutar,  men  såsom  Erdmann  och  Steenstrup 
visat,  måste  dessa  jutar  vara  identiska  med  ett  lågtyskt  folk,  Eutii, 
som  på  500-talet  bodde  väster  om  Elbes  utlopp. 1  I  hvarje  fall 
kunna  Bedas  jutar  icke  hafva  varit  skandinaver,  ty  dialekten  i 
Kent,  där  de  slogo  sig  ned,  var  lågtysk,  icke  skandinavisk.  Den 
saksiska  eröfringen  skedde  emellertid  tidigare  än  Beda  uppgifver 
(år  449),  ty  såsom  man  vet,  började  den  lågtyska  utvandringen 
till  England  redan  under  300-talets  senare  del.  Omkring  410 
skedde  det  stora  infallet  i  samband  med  de  romerska  truppernas 
afmarsch,  och  omkring  440  var  landet  eröfradt.  Det  latinska  folk- 
namnet eutii  sammanhänger  emellertid  helt  visst  med  ortnamnet  Jut- 
land.  Såsom  Noreen  upplyst  mig,  betyder  Jutland  säkerligen  sjölan- 
det, och  folknamnet  Jutar,  äldre  ytir  (af  eutir),  är  bildadt  därur  (lik- 
som Daner  ur  Danmark). 2    Det  synes  mig  därför,  af  folknamnet  att 

1  Erdmann:  Uber  die  Heimat  und  den  Namen  der  Ängeln.  Upsala  1890 — 
91.    Steenstrup:  Danmarks  Riges  Historie  I,  75  ff. 

2  På  min  begäran  har  Noreen  här  vidare  utvecklat  sin  åsikt:  »Såsom  jag 
redan  i  Spridda  studier  II,  91  och  139  påpekat,  uppvisa  de  inhemska  fornnor- 
diska namn  på  landskap  och  andra  större  territorier,  hvilka  såsom  första  led 
innehålla  ett  folknamn,  i  kompositionsfogen  ett  a,  d.  v.  s.  folknamnets  gen.  pl.- 
andelse,  t.  e.  Jämtaland,  Södermannaland^  Svearike,  Danavälde  o.  d.  Då  där- 
emot detta  a  saknas,  utgöres  första  leden  i  landskapsnamnet  af  ett  uttryck  för 
något  annat,  vanligen  ett  geografiskt  begrepp,  t.  e.  Uppland,  Gautland  (kvar  i 
Väster-götland,  annars  ersatt  af  nybildningen  Götadand  efter  den  förra  typen) 
=  »landet  kring  Gaut(äl£ven)' ,  Gutland  (Gotland)  =  landet  med  gutpiuda  (goternas 
eget  namn  på  sitt  folk),  d.  v.  s.  »utgjutet  folk»,  utvandrare,  Värmt 'l 'land '  =  landet 
kring  sjön  Värmeln,  Halland  —  landet  med  berggrund,  fyröndheimr  —  frodig  bygd, 
Heibmqrk  —  skog  på  hed,  Danmark  —  skog  på  jämn  och  fast  mark  o.  s.  v.  Af 
dylika  ortnamn  bildas  med  utelämnande  af  den  senare  sammansättningsleden 
härledda  folknamn,  i  äldsta  tid  vanligen  med  pluraländelsen  dr,  ack.  -i  (i  urnor- 
disk  tid  nom.  -iR,  ack.  -inn  af  äldre  -inR),  som  verkar  /-omljud  på  föregående 
stafvelses  vokal,  t.  e.  fsv.  damir  (gen.  dana)  af  Danmark,  fno.  prénder  af  prönd- 
heimr,  vermer  (senare  ersatt  af  vermar)  'värmlänningar',  hos  Jordanes  hallin 
d.  v.  s.  ack.  hallinn;  vore  isl.  helte)  af  Halland  o.  s.  v.;  jfr  fno.  Heinir  af  Heib- 
mqrk,   0ynir  at"  0yland,  Sygnir  af  Sogn.  o.  d.    Till  denna  senare  kategori 


6 


döma,  sannolikast,  att  de  entii,  som  pä  500-talet  voro  bosatta  vid 
Elbe  och  som  kort  förut  med  saksare  och  angler  deltagit  i  Eng- 
lands  eröfring,  förut  varit  bosatta  pä  Jutland,  där  de  antagit  namnet 
ytir.  Men  denna  folkförskjutning  kan  sammanställas  med  tvänne 
andra.  Äldst  innehades  den  jutska  halfön  af  kimbrerna,  som  emel- 
lertid delvis  vandrade  ut  redan  på  lOO-talet  f.  Kr.  Genom  denna 
folkaftappning  bereddes  möjlighet  för  lågtyska  folk  söderifrån  att 
tränga  upp  på  halfön,  och  detta  synas  de  äfven  hafva  gjort,  ty 
på  Tacitus'  tid  skildras  kimbrernas  stat  såsom  »för  närvarande 
obetydlig»,  och  enligt  Ptolemaios  voro  de  begränsade  till  halföns 
nordspets.  Landet,  där  det  söderifrån  kommande  folket  slog  sig 
ned,   kallades  Rutland '=  sjölandet,   och   folket  fick   däraf  namnet 


måste  alltså  Jutlands  (isl.  löt  land,  icke  Iötaland)  och  jutarnas  namn  höra. 
Förra  sammansättningsleden  i  Jutland  återfinnes  i  de  svenska  sjönamnen  Juten 
Jutern  och  Juttern,  som  af  Hellquist  (Sv.  landsm.  XX,  275)  utan  tvifvel  rik- 
tigt sammanställas  med  avestaspråkets  aoöa  'vatten',  litau.  andra  (jfr  det  i  tyskan 
inlånade  Ode?')  'flod'  och  sanskr.  ad-  'porla,  flöda'  m.  m.  Den  hår  uppträdande 
roten  cud  (germanskt  eut)  är  tvdligen,  såsom  redan  Persson  (\\  urzelerweiterung 
s.  47  och  228)  förmodat,  en  variant  till  roten  ued  (germ.  au1/)  i  Vättern,  ratte/h 
vät,  i  det  att  båda  utgå  från  en  tvåstafvig  rot  eued  (cwet)  och  sålunda  t.  e. 
Jutern  förhåller  sig  till  ratten  (engl.  water,  ty.  wasser)  som  sjuk  till  svag  (af 
äldre  sva/c)  o.  d.  Jutland  betyder  således  ursprungligen  'vattenland'  och  är  en 
tullständig  parallell  till  det  nederländska  Zeeland  'under  det  att  däremot  det  danska 
Sjcelland  är  ett  ursprungligt  Set-and,  -und,  de  därifrån  utvandrade  Silingarnas 
hemort,  sålunda  en  bildning  af  samma  art  som  Värend,  isl.  Ve?'-und,  fsv.  Vcer-and 
eller,  som  det  ock  heter,  Jlcr-ingia,  d.  v.  s.  Vir-darnas  hemvist).  Ett  namn  med 
denna  betvdelse  passar  ock  förträffligt  för  de  vattensjuka  och  skärgårdsartade  land- 
sträckorna utefter  halföns  västra  kust,  den  nejd  där  vi  tidigast  träffa  jutarna  un- 
der den  latiniserade  benämningen  eutii,  motsvarande  ett  urnordiskt  eutxR,  bil- 
dadt  till  luftland  på  ofvan  angifvet  sätt.  På  /-omljudets  tid  måste  detta  folk- 
namn få  böjningen:  nom.  ytir  (det  ags.  yte),  gen.  iiita  (iöta,  ags.  éotd)  o.  s.  v. 
liksom  fsv.  dcenir,  gen.  dana  o.  d.  Denna  oregelbundna  böjning  gaf  upphof  till 
tvä  skilda  ord.  Formerna  med  y  fortlefva  i  det  isl.  poetiska  ytar,  där  -ir  utbytts 
mot  -ar  såsom  i  vermar  för  -ir  m.  m.  d.  och  där  betydelsen  urblekts  till  den 
allmänna  af  'människor,  män,  hjältar',  en  allmän  företeelse  hos  såsom  folknamn 
utdöda  eller  åtminstone  mindre  lefvande  ord,  t.  e.  fyrvar  (Jordanes'  fervir  inne- 
vånare i  Fjäre  härad'  i  norra  Halland),  gat(n)a?\  ursprungligen  'goter',  virpar, 
urspr.  såsom  ännu  i  svenskan  'Värends-bor'  o.  d.  Formerna  med  in  åter  ha  git- 
vit  upphof  åt  nybildningen  jutar  (isl.  intar),  som  alltjämt  fortlefver  såsom  folk- 
namn. —  Den  här  framställda  utvecklingsgången  synes  mig  absolut  förbjuda 
Hellquists  uppfattning  (Arkiv  XIX,  137  f.)  af  jättenamnet  Forniötr  såsom  varande 
ett  forn-iötr  'urmänniskan',  däri  ett  iötr  skulle  uppträda  med  en  ursprunglig 
betydelse  af  'man'  (ännu  äldre  'befruktare,  vattnare'  eller  något  dylikt),  som 
först  senare  specialiserats  till  'jutlänning'. 


7 

tutir.  Dit  kan  det  hafva  kommit  redan  på  ioo-talet  f.  Kr.,  då  den 
kimbriska  utvandringen  försiggick.  Men  på  300-talet  e.  Kr.  finna 
vi  euterna  åter  på  vandring,  i  det  att  de  deltaga  i  Englands  er- 
öfring,  under  det  att  en  annan  del  af  folket  stannar  kvar  vid  Elbe- 
mynningen  bredvid  sina  saksiska  stamfränder.  Denna  utvandring 
förklaras  onekligen  bäst  med  det  antagandet,  att  de  då  fördrifvits 
från  Jutland  samt  således  tvingats  att  uppsöka  ett  nytt  hem.  Detta 
åter  berodde  troligen  på,  att  Danmark  vid  denna  tid  eröfrats  af 
de  norr  ifrån  kommande  danerna,  som  drifvit  bort  euterna  från 
Jutland.  Men  de  daner,  som  slogo  sig  ned  i  detta  landskap,  fingo 
snart  namn  efter  detta  och  kallades  med  anledning  däraf  jutar 
—  en  mycket  vanlig  företeelse  (jämför  ester,  bulgarer,  preussare 
m.  m.).  Jag  ställer  således  den  danska  invasion,  om  hvilken  Jor- 
danes talar,  i  samband  med  euternas  tåg  till  England  och  för- 
modar därför,  att  Danmark  eröfrats  af  nordskandinaver  i  slutet  af 
200-talet  eller  i  början  af  300-talet  —  den  tid,  från  hvilken  vi  hafva 
de  stora  mossfynden,  som  onekligen  vittna  om  stora  strider  i  dessa 
trakter. 1  Vid  samma  tillfälle  —  tydligen  något  förr  —  skulle  heru- 
lerna,  enligt  Jordanes,  hafva  af  danerna  drifvits  från  sina  gamla 
boplatser  (utan  tvifvel  i  södra  Sverige).  Detta  stämmer  ock  där- 
med, att  vi  i  slutet  af  200-talet  träffa  heruler  dels  vid  Svarta  hafvet 
tillsammans  med  goterna,  dels  vid  nedre  Rhen  tillsammans  med 
angler  och  varner. 

Afven  den  andra  uppgiften  hos  Prokopios,  om  gautarna,  be- 
styrkes hos  Jordanes.  I  hans  arbete  förekommer  som  bekant  en 
ytterst  värdefull  redogörelse  för  de  olika  stammarna.  Uppgifterna 
stamma  antagligen  från  den  norska  konung  Rodulf,  som  vistades 
vid  Theodorik  den  stores  hof,  och  de  synas  mycket  tillförlitliga,  men 
afse  förmodligen  400-talets  slut,  då  Rodulf  lämnade  norden.  Tyvärr 
äro  dock  namnen  i  de  olika  afskrifterna  mycket  korrumperade,  och 
särskildt  äro  ändelserna  i  allmänhet  borta  eller  stympade.  Läffler, 

1  Språket  i  de  runinskrifter,  som  påträffats  i  dessa  mossf3^nd,  vederlägga 
ej  detta  antagande.  Dels  är  det  omtvistadt,  huruvida  det  är  västgermanskt 
eller  nordgermanskt,  dels  kunna  ju  inskrifterna  härröra  från  de  segrande  nord- 
germanerna. Vissa  egenheter  i  den  jutländska  dialekten  häntyda  ock  på  ett 
västgermanskt  folkelement,  och  i  och  för  sig  synes  det  ju  ganska  rimligt,  att 
den  här  under  historisk  tid  ständigt  pågående  striden  mellan  tyskar  och  skandi- 
naver börjat  redan  i  förhistorisk  tid. 


8 


som  jämte  Grienberger  har  stor  förtjänst  om  deras  tydning,1  anser, 
att  uppräkningen  sker  i  en  bestämd  geografisk  ordning,  och  såsom 
allmän  regel  torde  detta  nog  vara  riktigt,  ehuru  afvikelser  väl  torde 
kunna  påvisas.  Efter  att  hafva  omtalat  Adogit  i  Norge  och  Screre- 
fennce  (tydligen  =  skridfinnar,  lappar)  nämner  han  Suehans,  i  hvilka 
man  utan  svårighet  återfinner  svearna.  »Därefter  följer»  —  fort- 
sätter han  —  »en  mängd  folk.  theustes,  vagoth,  bergio,  hallin, 
liothida,  hvilka  allas  boplatser,  i  lika  mån  slättbygder  och  fruktbara, 
därför  äro  utsatta  för  andra  folks  anfall  (quorum  omnium  sedes  sub  uno 
(=similiter)  plani  ac  fertiles  et  propterea  inibi  aliarum  gentium  incursio- 
nibus  infestantur)».  Angående  Theustes  kan  intet  tvifvel  råda,  och 
man  har  allmänt  i  detta  folk  igenkänt  invånarne  i  Tjust  i  Norra 
Kalmar  län.  I  vagoth  ser  Läffler  ett  Våg-gotans,  fsv.  vag-gotar  —  väg- 
goter  och  vill  däri  finna  ett  fastlandsnamn  för  gutarna.  Bugge 
anser,  att  vagoth  står  för  ett  eiiagothi  =  0y-gotar,  och  Grienberger 
emenderar  WagoR.  I  det  senare  få  vi  fram  ett  för  öfrigt,  åtmin- 
stone i  Sverige  okändt  folknamn,  hvilket  ju  är  betänkligt,  och  mot 
Bugges  tolkning  anmärker  Läffler  med  rätta,  att  Eygotaland  såsom 
namn  pä  Gottland  är  ganska  osäkert.  Men  så  vidt  jag  kan  se, 
förbjuda  Jordanes  ord  all  tanke  på  en  ö,  ty  de  uppräknade  folken 
sägas  ju  alla  vara  boende  i  fruktbara  slättbygder  och  därför  lätt  utsatta 
för  andra  folks  anfall,  och  då  kan  icke  gärna  ett  af  dem  hafva 
bott  långt  därifrån  ute  på  en  ö  i  hafvet.  Visserligen  kan  man 
med  Läffler  anse,  att  Jordanes  här  missförstått  meddelarens  upp- 
gift, men  detta  är  onekligen  en  betänklig  utväg,  som  blott  bör 
tillgripas  i  yttersta  nödfall.  Jag  tror  icke,  att  detta  är  behöfligt. 
I  samma  kapitel  talar  nämligen  Jordanes  om  en  i  östra  Scandza 
belägen  sjö,  som  genom  »Vagi  fluvius»  utgjuter  sig  i  hafvet.  Denna 
sjö  kan  icke  vara  Vänern,  som  ligger  i  väster,  utan  måste  vara 
Vättern,  som  genom  Motala  ström  står  i  förbindelse  med  Bråviken. 
Men  nu  är  det  —  såsom  Hellqvist  (Sjönamn,  s.  750)  med  rätta 
anmärker  —  påfallande,  att  Motala  ström   »icke  i  likhet  med  de 

1  Se  Landsmålsföreningarnas  tidskr.  XIII,  9;  Fornvännen  1907,  Zeitschr.  i. 
deut.  Altert.  B.  46  och  47.  Till  undvikande  af  onödig  vidlyftighet  hänvisar  jag 
till  dessa  uppsatser  och  sysselsätter  mig  utförligare  blott  med  de  punkter,  där 
jag  hyser  en  från  de  nämnda  forskarna  afvikande  mening. 


9 


flesta  större  svenska  älfvar  bär  något  själfständigt,  på  älfvens  egen 
beskaffenhet  syftande  namn.  utan  benämnes  efter  en  af  de  orter, 
som  den  flyter  förbi.  Det  lider  emellertid  icke  något  tvifvel,  att 
icke  i  äldre  eller  äldsta  tider  ett  dylikt  namn  existerat».  Och  i 
samband  därmed  hänvisar  Hellqvist  på  en  uppgift  i  SQgubrot  af 
fornkonungum  (som  efter  en  handskrift  från  omkr.  1300—  AM.  1  e 
j3  fol.  —  är  utgifven  i  Fas  I).  Där  uppgifves,  att  den  ena  flygeln  af 
konung  Hrings  här  sträckt  sig  till  Bråvikens  strand  och  den  andra 
till  den  »ä  er  Vata  heitir».  Nu  är  hela  denna  framställning  en 
bearbetning  af  äldre  källor,  och  en  mindre  korruption  är  därför 
lätt  möjlig.  Jag  antager  därför,  att  originalet  haft  Vagkä,  att  detta 
återgifvits  Vachå  och  senare  Vacå  (Vaka)  samt  till  sist  lästs  som  Vata, 
ty  c  och  t  äro  ju  i  handskrifterna  till  oigenkännlighet  lika.  Genom 
denna  obetydliga  textändring  hafva  vi  här  återfunnit  Jordanes  Vagi 
fluvius,  genom  hvilken  Vättern  utgöt  sig  i  hafvet.  Men  vare  sig  den  i 
Sggubrot  omtalade  floden  hetat  Vata  eller  Vaga,  är  det  tydligt,  att 
Jordanes  med  Vagi  flitvins  afser  Motala  ström,  som  således  på 
hans  tid  hetat  Wags  (gotiskt)  eller  WagaR  (urnordiskt).1  Då  nu, 
som  strax  skall  visas,  de  goter,  som  bodde  vid  Gautälfven,  kallades 
Gautgoter,  är  det  i  fullkomlig  öfverensstämmelse  härmed,  att  got- 
erna vid  Wags  hetat  Waggntans  (gotiskt)  eller  Wagagotan  (urnor- 
diskt). Då  vidare  uppgiften  hos  Jordanes  ursprungligen  stammar 
från  en  nordisk  hemulsman,  men  närmast  troligen  från  en  gotisk 

1  I  ett  senare  hållet  föredrag,  som  jag  endast  känner  genom  referat  i 
tidningarna  och  därför  kanske  oriktigt  uppfattat,  anser  Läffler,  att  sjön  i  fråga  varit 
Vänern  samt  Vagi  fluvius  Göta  älf.  Vagns  fattas  såsom  fornnord.  Vdgr  =  hafsvik, 
d.  v.  s.  nedre  utloppet  till  Göta  älf.  Läffler  fäster  sig  här  vid  uttrycket  »vastis- 
simum  lacum  in  orbis  terrae  gremio»  =  den  största  sjö  på  jorden,  och  anser,  att 
denna  ej  kan  vara  den  mindre  Vättern,  utan  måste  afse  den  större  Vänern.  Men 
häremot  kan  invändas: 

1)  Sjön  ligger  i  öster  och  ej  i  väster  samt  utgjuter  sig  i  öster,  ej  i  väster, 
hvilket  passar  på  Vättern,  ej  på  Vänern. 

2)  Vagoth  nämnas  mellan  Suehans  och  Theustes  och  böra  således  hafva 
bott  i  östra  Sverige. 

3)  Någon  arealmätning  kan  Jordanes  hemulsman  ej  antagas  hafva  gjort, 
utan  med  »vastissimum  lacum»  kan  blott  menas  en  mycket  stor  sjö,  och  dess 
hälft  mystiska  art  passar  bättre  för  Vättern  än  för  Vänern. 

4)  Platsen  i  väster  är  i  hans  geografi  upptagen  af  GautigotJi. 

5)  Vänern  utgjuter  sig  genom  Götälfven,  men  ej  genom  en  halsvik  vid 
älfvens  nedre  lopp. 


I  o 

-  Jordanes  själf  var  ju  got  —  sä  är  en  kontamination  af  de  bägge 
så  nära  besläktade  språken  mycket  förklarlig.  Formen  Vagoth  eller 
Vag-goth  —  sedan  ändelscn  i  afskrifterna  gått  förlorad  —  är  därför 
fullt  naturlig. 

Anledningen  att  Läffler  i  sina  först  citerade  uppsatser  icke 
kommit  på  denna  tanke  beror  nog  delvis  därpå,  att  han  strängt 
fasthåller,  att  folken  uppräknats  i  geografisk  ordning.  Men  att  sä 
just  här  icke  är  fallet,  är  tydligt,  ty  då  skulle  tjusterna  hafva  inne- 
haft Östergötland  »inemot  Södermanlands  gränser»,  för  att  citera 
Läffler,  och  något  skäl  att  antaga  detta  finnes  icke.  Såvida  Läff- 
lers  mening  vore  riktig,  skulle  östgötarna  antingen  ej  nämnas  hos 
Jordanes  eller  också  dä  hafva  bott  i  västra  Sverige  (om  de  näm- 
ligen äro  identiska  med  de  sedan  omtalade  ostrogotcé).  Naturligare 
är  därför  att  antaga,  att  Vagoth  och  Theustes  geografiskt  växlat 
plats  i  denna  uppräkning. 

I  Bergio  ser  Läffler  ett  folk,  som  bott  i  södra  Småland  samt 
Blekinge  före  herulernas  invandring,  och  till  förklaring  af  namnet 
tänker  han  liksom  Grienberger  på  de  många  ortnamnen  på  berg 
och  bcrga  i  södra  Småland.  Bergio  anser  han  snarast  vara  namn 
på  landet,  ej  på  folket.  Detta  är  onekligen  betänkligt,  enär  vi 
för  öfrigt  hos  Jordanes  säkerligen  blott  hafva  folknamn  och  icke 
ortnamn.    Jag  har  därför  tänkt  mig  en  annan  förklaring. 

Intet  folknamn  kan  hafva  ändats  på  -o,  och  bergio  är  således 
en  korruption.  Enklast  är  att  antaga,  att  den  nordiska  formen 
varit  bergiR.  Som  jag  strax  skall  visa  fanns  det  af  det  folk,  jag 
afser,  dubbla  namnformer,  både  bergir  och  borgir,  men  tills  vidare 
vill  jag  blott  laborera  med  den  senare.  Den  ort,  där  dessa  borgir 
bott,  bör  hafva  hetat  Borgund  (jämf.  Vär-end  =  Verarnes  boplats), 
och  namnet  finnes,  som  bekant  kvar  i  Borgundar-holm  d.  v.  s. 
holmen  Borgund,  hvaraf  sedan  de  utvandrade  burgunderna  fingo 
sitt  namn.  Men  det  område,  som  innehafts  af  borgwulir  eller 
borgir  har  antagligen  varit  större  än  den  lilla  ön,  och  att  döma  af 
Jordanes  katalog  ha  borgir  bott  strax  söder  om  Tjust  och  området 
har  sträckt  sig  ned  ända  till  Skåne.  Detta  bestyrkes  af  vissa  ort- 
namn :  Borglwlm  och  Borgbo  (Borbo)  härad  på  Öland  och  äfven, 
såsom  Läffler  anmärkt,  de  särskildt  här  talrika  ortnamnen  på  -berg 


och  -berga.  Med  hänsyn  härtill  och  särskildt  till  Jordanes  katalog 
vill  det  synas,  som  om  området  börjat  strax  söder  om  Tjust  och 
sträckt  sig  ned  till  Skåne  samt  äfven  omfattat  Oland  och  Bornholm. 
Riket  tyckes  i  politiskt  afseende,  ehuru  begränsadt  till  Bornholm, 
hafva  fortbebestått  äfven  efter  den  stora  burgundiska  emigrationen 
på  folkvandringstiden,  ty  »Burgendaland»  säges  ännu  i  Wulfstans  resa 
(på  800-talet)  hafva  en  egen  konung.  Huruvida  detta  folk  varit  det 
gamla  eller  ett  nytt,  som  upptagit  det  gamla  namnet,  vågar  jag 
ej  afgöra,  men  ortnamnet  förblef  i  hvarje  fall  detsamma  äfven  efter 
den  stora  burgundiska  utvandringen. 

Emellertid  utgår  den  nu  förda  bevisningen  från  ett  folknamn 
borgir.  Noreen  har  emellertid  fästat  min  uppmärksamhet  på,  att  denna 
namnform  icke  torde  ha  varit  den  enda.  Såsom  kändt  är  ingå  folk- 
namn mycket  ofta  i  den  äldre  tidens  personnamn,  och  så  gör  äfven 
borgir,  som  återfinnes  i  alla  de  många  namnen  på  Borg-  (Borgar, 
Borghild,  Borgny)  och  -borg  (Valborg,  Ingeborg  m.  fl.).  Men  här 
kunna  vi  iakttaga  dubbelformer:  fsv.  Ingeborg/i  jämte  isl.  Ingebiorg, 
som  återgår  till  ett  äldre  Ingebergn,  och  samma  folknamn  ligger 
troligen  till  grund  för  Birgir  af  äldre  Bergir.  Man  behöfver  således 
ej,  som  jag  först  förmodade,  antaga,  att  bergir  är  en  felskrifning  för 
borgir,  utan  bägge  namnformerna  kunna  ha  funnits  bredvid  h var- 
andra. Troligen  är  det  ock  Bornholm  eller  Borgholm  (Oland), 
som  afses  redan  hos  Plinius  (Hist.  Nat.  IV,  kap.  16),  dä  han  talar 
om  de  tre  öarna  Scandiam,  Dumnam  och  Bergos. 

Det  nästa  folknamnet  är  Hallin,  hvari  alla  med  lätthet  igenkänt 
namnet  på  Hallands  invånare  (enl.  Noreen  —  se  ofvan  s.  5  noten  — 
ack.  hallinR,  assimileradt  hallinn).  Läffler  förmodar,  säkerligen  rik- 
tigt, att  därmed  menats  invånarne  i  Sydhalland,  men  tillägger,  att 
deras  »hemorter  vid  denna  tid  kanske  sträckt  sig  äfven  öfver  nord- 
östra Skåne  ned  till  Östersjön  mot  gränsen  af  Blekinge».  Också 
denna  förmodan  hvilar  på  Läfflers  åsikt,  att  ordningen  hos  Jordanes 
är  strängt  geografisk,  men  denna  ordning,  som  utan  tvifvel  i  hufvud- 
sak  följts,  låter  icke  i  detalj  genomföra  sig  utan  våldsamma  folkomkast- 
ningar. Vi  sågo  det  nyss  beträffande  vagotk,  och  vi  se  det  nu  åter,  ty 
strängt  geografiskt  måste  tydligen  hallin  och  liothida  byta  plats. 


I  2 

Såsom  Läffler  riktigt  insett  bodde  liothida  i  Helsingborgs- 
trakten, och  han  sammanställer  ordet  med  Lydde  ä  ocli  Löddekö- 
ping. Däremot  är  jag  ej  ense  med  honom,  då  han  vill  härleda 
liothida  nr  liöd-fiiöd.  I  Ynglingatal  kallas  Vanlande  lidna  bågi  och 
gen.  Höna  återgår  till  en  nom.  Uödar  (gen.  liödna,  yngre  lidna). 
Vid  sidan  af  l/odar,  urnordiskt  HuåanR,  har  stått  den  utvidgade  ur- 
nordiska  formen  liudidoR  (jfr  verar  och  virdar  af  verit) o R  m.  fl.). 
Af  liudidoR  blir  yngre  regelbundet  lyddar,  hvilket  finnes  kvar  i 
lydda-å.  (Lyddeä)  och  lydda-kö])\n<^  (Lyddeköping,  som  är  det  medel- 
tida namnet).  LiöJar  finnes  också  kvar  i  det  gamla  namnet  på 
Luggude  härad,  som  äldst  (i  Valdemars  jordebok)  heter  Lyuthgud- 
hosrcBths  och  detta  åter  står  naturligtvis  för  ett  ännu  äldre  Liudguda 
härad,  d.  v.  s.  Liödgodens  härad.  Nu  har  Jordanes  visserligen  icke 
LiothidoR  utan  Liothida.  För  min  del  tror  jag  väl,  att  ändeisen 
här,  som  så  ofta  annars,  stympats,  men  möjligt  är  också,  att  ordet 
anföres  i  gen.-pl.  Jag  vill  tillägga,  att  denna  etymologi  icke  är 
min,  utan  Noreens. 

Jordanes  Liothida  bodde  således  i  Skåne,  som  att  döma 
häraf  innehades  af  dem  och  icke  af  danskarna.  Detta  strider  vis- 
serligen mot  den  häfdvunna  åsikten,  enligt  hvilken  danskarna  af 
ålder  innehaft  Skåne,  men  uppgiften  strider  icke  mot  Prokopios, 
enligt  hvilken  herulerna,  sedan  de  passerat  danernas  folkslag,  till 
sjöss  begåfvo  sig  till  Sverige.  Den  episka  formeln  Höna  bågi  hän- 
tyder  ock  på  ett  mäktigt  folk,  som  under  sin  glans  dagar  bör  hafva 
haft  ett  större  område  än  det  nuvarande  Luggude  härad,  hvilket 
förmodligen  var  deras  sista  själfständiga  område,  då  det  öfriga 
Skåne  eröfrats  af  danskarna.  Denna  eröfring  kan  för  öfrigt  hafva 
skett  strax  efter  Rodulfs  ankomst  till  Italien,  d.  v.  s.  ännu  under 
400-talets  sista  decennium. 

Sedan  Jordanes  hunnit  sä  långt  i  sin  beskrifning  fortsätter  han : 
»Efter  dessa  följa  ahelmil,  finnaithae,  feruir,  gauthigoth,  ett  tappert 
folkslag,  mycket  benäget  för  krig.»  Af  dessa  namn  är  ahelmil 
det  utan  tvifvel  mest  svårtolkade,  men  sannolikt  har  Grienberger  rätt 
i  sin  förmodan,  att  texten  ursprungligen  haft  ac  Jielmir,  hvilket  ge- 
nom korruption  förvandlats  till  achelmil,  athelmil  och  ahelmil. 
Hvilka  dessa  helmiR  varit,  känner  man  dock  ej,  men  onekligen  vill 
man  sammanställa  namnet  med  Halmstad,  ty  i  denna  trakt  böra 


de  hafva  bott.  I  närheten  bodde  Finnaitlice,  i  hvilka  man  allmänt 
igenkänt  invånarna  i  den  småländska  Finnveden.  Därmed  lämna 
vi  södra  Halland  och  komma  till  norra,  där  Läffler  visat,  3.tt  feruir 
måste  hafva  bott,  ehuru  jag  tror  namnet  bör  förklaras  pä  ett  annat 
sätt  (Stud.  i  Ynglingatal  48).  Huru  stort  området  varit,  torde 
vara  lönlöst  att  diskutera,  då  vi  här  sakna  alla  hållpunkter.  Ganti- 
goth,  som  därefter  följer,  är  utan  tvifvel  Gaut-goterna  d.  v.  s. 
goterna  vid  Gaut  eller  Götälfven.  Att  deras  område  varit  högst 
betydligt,  framgår,  dels  däraf  att  gautar  nämnas  både  hos  Ptole- 
maios  och  Prokopios,  dels  däraf  att  de  gifvit  hela  Västergöt- 
land dess  namn.  På  de  öfriga  folken  hos  Jordanes  vill  jag  ej  i 
detta  sammanhang  ingå,  utan  inskränker  mig  till  att  påpeka,  att 
Ostrogotce  icke  betyder  östgoter,  utan  (enligt  Streitberg)  »glansgoter» 
och  att  de  således  ej  haft  något  med  östgötarna  att  skaffa.  Att 
döma  af  deras  plats  i  Jordanes  katalog  ha  de  snarast  bott  i  Norge 
eller  i  närheten  af  gränsen.  Sedan  han  omnämnt  gautigoth  fort- 
sätter han  nämligen:  »Därefter  mixi,  evagre,  otingis  (emend:  mixti 
evagreotingis).  Dessa  alla  bo  pä  vilddjurs  sätt  i  urholkade  klippor, 
liksom  i  fästningar.  Utanför  dessa  bo  ostrogothse,  raumarici, 
ragnaricii»  etc.  Förmodligen  hafva  vi  här  någon  liten  utsprängd 
koloni  af  de  ostrogoter,  som  förut  vandrat  åt  södern. 

Detta  är  således,  hvad  Jordanes  upplyser  oss  om  folkförhål- 
landena i  forntidens  Sverige.  Om  den  politiska  ställningen  näm- 
ner han  intet.  Prokopios  uppgifver  visserligen,  att  Thule  d.  v.  s. 
den  skandinaviska  halfön  varit  delad  mellan  tretton  olika  folk  un- 
der lika  många  konungar,  men  om  detta  än  är  riktigt  —  hvilket 
hvarken  kan  förnekas  eller  påstås  —  så  behöfva  alla  dessa  konun- 
gar ej  nödvändigt  hafva  varit  fullt  själfständiga,  utan  man  kan  ock 
tänka  sig  några  större  federativstater,  hvar  och  en  under  en  stor- 
konung, som  haft  flera  småkungar  under  sig,  och  ett  dylikt  stats- 
skick är  ju  också  tämligen  i  stil  med  den  senare  traditionen  (t.  ex. 
i  Ingiald  Illrådes  saga).  I  hvarje  fall  böra  de  olika  områden,  som 
ingingo  i  medeltidens  svenska  federativstat,  på  500-talet  hafva 
varit  ännu  själfständigare  än  på  Västgötalagens  tid. 

Vår  nästa  källa  är  den  fornengelska  dikten  Beowulf,  som  en- 
ligt det  vanliga  antagandet  skrefs  i  första  början  af  700-talet.  Att 


'4 

diktens  innehåll  ej  är  en  fri  fantasi  af  skalden,  är  utan  vidare 
tydligt;  likaså  att  det  bakom  hans  dikt  ligger  äldre  kväden,  som 
på  något  sätt  förts  från  Skandinavien  till  England.  Afven  dessa 
kunna  dateras,  och  denna  fråga  skall  jag  snart  utförligt  behandla 
i  en  uppsats  i  »Samlaren»,  men  redan  nu  vill  jag  påpeka  ett  fak- 
tum. Diktens  hjälte  deltager  i  ett  härnadståg  till  Frisland  och  är 
nästan  hufvudpersonen  i  detta  tåg.  Tåget  är  historiskt  och  kan  dateras 
till  omkring  516.  Men  Beowulf  är  icke  en  historisk  person,  utan 
tillhör  sagan.  Det  måste  således  hafva  förgått  en  tämligen  lång 
tid,  innan  den  historiska  traditionen  kunnat  väfvas  samman  med 
traditionen  om  en  sagohjälte.  Sagorna  i  Beowulf  ätergifva  där- 
för en  skandinavisk  tradition  tidigast  från  500-talets  slut  eller  senare 
— ■  om  man  skall  fästa  någon  betydelse  vid  sagans  kronologi : 
från  600-talets  början.  Enligt  dikten  stupar  nämligen  konung 
Hygelak  i  Frisland  d.  v.  s.  516.  Därpå  kommer  hans  omyndige 
son  på  tronen  och  Beowulf  styr  riket  i  hans  namn.  Slutligen  stu- 
par myndlingen,  som  således  hunnit  blifva  vuxen,  och  Beowulf  blir 
konung  samt  regerar  i  femtio  år.  Han  bör  således  hafva  aflidit 
omkring  580,  och  sedan  skulle  den  historiska  traditionen  om  honom 
hunnit  förvandlas  till  en  saga  om  en  hjältes  strid  mot  troll  och  drakar. 
I  hvarje  fall  är  således  det  Skandinavien,  som  Beowulf  skildrar,  ett 
hälft  århundrade  yngre  än  det,  som  omtalas  hos  Prokopios,  och  ett 
helt  århundrade  yngre  än  det,  vi  lärt  känna  hos  Jordanes. 

Då  jag  icke  vågar  förutsätta,  att  de,  som  möjligen  läsa  denna 
afhandling,  erinra  sig  innehållet  i  dikten,  meddelar  jag  här  ett 
kort  referat. 

Dikten  börjar  med  att  skildra,  huru  danskarnes  konung  Hrod- 
gar  låter  åt  sig  uppbygga  en  präktig  gästabudssal.  Detta  förbitt- 
rar emellertid  ett  troll  Grendel,  som  om  natten  smyger  sig  in  i 
salen  och  bortröfvar  trettio  af  konungens  män,  och  dessa  röfverier 
fortfara  utan  att  man  lyckas  att  sätta  en  gräns  för  dem.  Ryktet 
härom  spred  sig  till  geaternes  land,  och  geaternes  främste  kämpe 
Beowulf  beslöt  då  att  hjälpa  danakonungen.  Med  några  utvalda 
kämpar  inskeppar  han  sig  och  framkommer  till  det  danska  hof- 
vet,  där  han  mottages  med  stora  hedersbetygelser.  Efter  ett  präk- 
tigt gästabud  stanna  han  och  hans  män  ensamma  kvar  öfver  nat- 


i5 

ten  i  den  stora  salen.  Efter  vanan  infinner  Grendel  sig,  griper  en 
af  geaterne  och  rifver  denne  i  stycken.  Men  då  uppstår  det  en 
väldig  strid  mellan  Beowulf  och  trollet,  hvilken  slutar  därmed,  att 
den  geatiske  kämpen  sliter  den  högra  armen  af  trollet,  som  be- 
segradt  flyr  sina  färde. 

Natten  därefter,  medan  alla  sofva,  kommer  Grendels  moder 
att  hämnas  sin  son.  En  strid  uppstår,  och  trollet  lyckas  att  släpa 
med  sig  Äskhere,  konung  Hrodgars  bäste  vän.  Beowulf  besluter 
då  att  uppsöka  henne  i  den  håla,  där  hon  dväljes,  för  att  stäfja 
hennes  illdåd.  Följd  af  Hrodgar  och  dennes  män  begifver 
han  sig  till  det  träsk,  där  dessa  väsen  hålla  till.  Detta  är  så 
djupt,  att  Beowulf  först  efter  en  hel  dag  når  dess  botten,  där 
Grendel  och  hans  moder  bo  i  en  hög  och  luftig  håla.  I  den  strid, 
som  nu  uppstår  mellan  Grendels  moder  och  Beowulf,  vill  den  se- 
nares  svärd  ej  bita,  men  han  får  då  syn  på  ett  i  hålan  hängande 
jättesvärd,  och  med  detta  dräper  han  odjuret.  Emellertid  har 
Hrodgar  trott  honom  vara  död  och  aflägsnat  sig  från  kärret.  Stor 
var  därför  danskarnes  glädje,  när  Beowulf  åter  uppträdde  bland 
dem  såsom  segrare. 

Mellan  denna  andra  afdelning  af  dikten  och  den  tredje  för- 
flyta mer  än  femtio  år.  Beowulf  har  blifvit  geaternes  konung  och 
står  nu  vid  sin  lefnads  afton.  Då  börjar  en  väldig  drake  att  för- 
härja hans  land,  Beowulf  kämpar  mot  denne,  fäller  odjuret,  men 
dör  själf  af  sina  sår. 

Jämte  dessa  diktens  tre  hufvudhandlingar  finnas  äfven  episo- 
der, som  i  form  af  berättelser  inlagts  i  dikten.  En  sådan  är  berät- 
telsen om  danskarnes  och  bardernes  strid  samt  om  ett  härnads- 
tåg, som  geaterne  under  sin  konung  Hygelak  företog  mot  friserna. 
Vid  detta  tåg  stupade  Hygelak,  men  Beowulf  räddade  sig. 

Utförligare  äro  berättelserna  om  geaternes  förhållande  till  sve- 
arne.  Under  den  geatiske  konung  Hädkyns  tid  ofredades  dennes 
land  af  den  svenske  konung  OngenJ^eows  (Angantyrs)  söner.  Häd- 
kyn  infaller  då  i  Sverige  och  bortröfvar  Ongenpeows  drottning, 
men  upphinnes  af  denne,  som  dräper  röfvaren  och  återtager  sin 
maka.     Innan  geaterne    fullständigt  dukat   under,   inträffar  dock 


16 

Hädkyns  broder  Hygelak  på  slagfältet,  nederlaget  förbytes  till  se- 
ger och  Ongenf>eow  faller. 

På  den  svenska  tronen  efterträddes  han  af  sin  son  Ohthere 
(Ottar),  men  efter  dennes  död  bemäktigar  sig  brodern  Onela  (Åle) 
tronen  och  förjagar  Ohtheres  båda  söner  Eadgils  (Adils)  och  Ean- 
mund,  hvilka  fly  till  gcaterne,  öfver  hvilka  konung  Härdred  då 
regerade.  Förbittrad  öfver  det  skydd,  som  denne  skänkte  de  lands- 
flyktige, öfverföll  Onela  Härdred  och  dödade  honom.  Men  efter 
dennes  fall  blef  Beowulf  geaternes  konung,  och  med  hans  hjälp 
lyckades  Eadgils  fälla  sin  farbroder  och  eröfra  den  svenska  kronan. 

En  hufvudfråga  för  uppfattningen  af  Beowulf,  särskildt  så- 
som ett  historiskt  dokument,  är  den:  hvad  menas  med  de  gcatas, 
som  här  omtalas?  Med  undantag  för  några  få,  mindre  uppmärk- 
sammade författare  ansågo  filologerna  i  allmänhet,  att  Beowulfs 
geaias  afsett  Västergötlands  gautar,  och  utan  att  spörsmålet  när- 
mare diskuterades  förblef  denna  åsikt  gällande  ända  tills  dess  att 
Fahlbeck  i  Ant.  Tidskr.  VIII  på  allvar  tog  upp  frågan.  Efter  att 
sorgfälligt  hafva  undersökt  skälen  för  och  emot,  kommer  han  där 
till  den  meningen,  att  Beowulfs  geatas  varit  icke  gautar  utan  jutar 
d.  v.  s.  Jutlands  danska  inbyggare.  Till  denna  mening  anslöt  sig 
Bugge  i  en  i  Paul  och  Braunes  Beiträge  XII  införd  uppsats,  hvari 
frågan  ytterligare  skärskådades,  och  efteråt  hafva  de  flesta  forskare 
aksepterat  Fahlbecks  teori,  ehuru  många  -  såsom  Holthausen, 
Sijmons  m.  fl.  ännu  fasthålla  den  gamla.  Att  närmare  redo- 
göra för  olika  forskares  åsikter,  är  här  öfverflödigt,  utan  i  stället 
vill  jag  upptaga  Fahlbecks  bevisföring  till  en  förnyad  pröfning.1 

Fahlbeck  medgifver  väl,  att  ags.  Gcatas  språkligt  motsvaras 
af  nord.  Gautar,  men  påpekar  —  såsom  redan  Leo  gjort  —  att  i 
konung  Alfreds  öfversättning  af  Bedas  kyrkohistoria  återgifves 
Juti  med  Gcatas:  » Gcatas  är,  säga  filologerna,  samma  ord  som  det 
nordiska  Gautar,  vårt  Götar.  För  Jutar  hafva  angelsaksarna  an- 
dra benämningar  såsom  formerna  Jotum,  Jutna,  Ytuvi,  Ytcna,  Eota 
visa;  äfven  heter  det  Gcatas.  Detta  argument  tyckes  vara  af- 
görande.    Skada  blott  att  detsamma  stämmer  illa  öfverens  med  det 

1  En  kritik  af  denna  förekommer  redan  hos  Sarrazin:  Beowultstudien  (1888), 
men  är  ej  fullt  lyckad  i  följd  af  författarens  bristfälliga  kännedom  om  Sverige. 


*7 

resultat,  hvartill  textgranskningen  synes  komma.»  Vi  skola  dä 
ransaka  texten.  I  sin  kyrkohistoria  talar  Beda  om  den  saksiska 
eröfringen  af  England  och  yttrar  därvid  (I,  kap.  XV):  »Advene- 
rant  autem  de  tribus  Germaniae  populis  fortioribus,  id  est  Saxonibus, 
Anglis,  Jutis.  De  Jutar um  origine  sunt  Gantuari  et  Victuari, 
hoc  est,  ea  gens  quae  Vectam  (Isle  of  Wight)  tenet  insulam,  et  eaj 
quae  usque  hodie  in  provincia  Occidentalium  Saxonum  Jutarum 
natio  nominatur,  posita  contra  ipsam  insulam  Vectam  ....  Porro 
de  angiis,  hoc  est,  de  illa  patria,  quse  angulus  dicitur  et  ab  eo 
tempore  usque  hodie  manere  desertus  inter  provincias  Jutarum  et 
Saxonum  perhibetur  etc.»  Detta  ställe  ätergifves  af  Alfred: 
»Comon  hi  of  örim  folcum  öam  strangestan  Germanie,  pzet  [is]  of 
Seaxum  and  of  Angle  and  of  Geatum;  of  Geata  fruman  syndon 
Cantware  and  Wihtsaetan,  J)aet  is  seo  öeod  f)e  Wiht  J^at  Ealond  on 
cardaö  ....  Is  f)3et  land  öe  Angulus  is  nemned  betwyh  Geatum 
and  Seaxum.» 

Saken  kan  ju  synas  därmed  afgjord  — ■  ehuru  visserligen  mot 
all  språkhistoria,  enligt  hvilken  nord.  Gautar  måste  blifva  ags. 
Geatas  och  nord.  totar  ags.  Eotas,  Yte  eller  Jotas.  Men  å  den 
andra  sidan  kan  man  dock  hysa  vissa  tvifvelsmål,  att  kung  Alfred 
kände  distinktionerna  mellan  Gautar  (ags.  Geatas), -låtar  (Eotas), 
Goter  (Götas)  och  Gutar  (Götas),  och  det  förefaller  rimligt,  att 
han  rört  ihop  dessa  likljudande  ord,  hvilkas  innebörd  han  helt 
visst  aldrig  gjort  klar  för  sig.  Se  vi  nu  på  det  omtalade  stället 
hos  Beda,  återgifves  detta  i  den  angelsaksiska  krönikan :  öa  comon 
]Da  men  of  jprim  megöum  Germanie.  Of  Aldseaxum,  of  Anglum, 
of  Ioium.  Of  Iotum  comon  Cantwara  anu  Wihtwara  ....  Of 
Angle  comon  se  ä  syööan  stod  westig  betvvix  Intimt  and  Seaxum.» 
Detta  ställe  visar  således  raka  motsatsen.  Enligt  Earle  är  anteck- 
ningen val  sannolikt  först  från  noo-talet,  men  i  hvarje  fall  visar 
den  dock,  att  det  angelsaksiska  språket  ägde  en  språkriktig  be- 
teckning för  jutarna.  Och  hvad  konung  Alfred  själf  beträffar,  så 
tyckes  han  ingalunda  hafva  varit  säker  på  sin  öfversättning,  ty  i 
saunna  arbete  ger  han  en  annan.  Beda  talar  nämligen  om  kris- 
tendomens införande  på  Wight  (IV,  kap.  XVI)  och  nämner  om 
.tvänne  ynglingar,  som   flydde  öfver  till   det  engelska  fastlandet: 


i8 


»Siquidem  inminentibus  insula?  hostibus,  fuga  lapsi  sunt  de  insula 
ct  in  proximam  lutorum  provinciam  translati.»  Detta  ätergifver 
Alfred:  »J)a  flujon  ]>a  cnihtas  ut  of  f>am  ealande  and  waeron 
^elaedde  on  J)a  nehrmc;$|:>e,  seo  is  gecyd  Kota  land.»  Här  återgif- 
ves  således  iutorum  med  det  språkligt  riktiga  cota.  En  handskrift 
har  visserligen  här  ytena,  men  äfven  denna  form  är  språkligt  rik- 
tig.1 Fahlbeck  vill  emellertid  förkasta  läsarten  eota:  »Om  öfver- 
hufvud  läsarten  eota  skall  bibehållas,  måste  han  tydligen  ändras 
till  iota,  och  kommer  ordet  då,  ehuru  visserligen  här  icke  syftande 
på  Jutarna  i  Jutland,  att  värkligen  innehålla  jutenamnet.»  Men  dä 
formen  är  språkligt  alldeles  riktig,  synes  intet  skäl  föreligga  till 
någon  ändring,  och  beteckningen  afser  alldeles  samma  stam,  som 
i  den  första  boken  kallas  Geatas.  Faktum  är  således,  att  Alfred 
på  två  olika  sätt  i  samma  arbete  återger  Bedas  Juti,  och  det  är 
då  svårt  att  förstå,  hvarför  man,  när  man  har  att  välja,  skall 
föredraga  den  språkligt  oriktiga  formen,  som  dessutom  strider  mot 
en  annan  öfversättning  af  samma  ställe  (i  Ängels,  krön.),  hvilken 
öfversättning  däremot  är  språkligt  riktig. 

Men  konung  Alfred  har  ännu  en  tredje  form  —  han  för- 
blandar nämligen  Jutland  och  Gottland  samt  gifver  dem  samma 
namn.  Till  sin  öfversättning  af  Orosius  har  han  nämligen  fogat 
en  redogörelse  för  ett  par  resor,  som  berättats  för  honom  af 
tvänne  köpmän  Ottar  och  Wulfstan.  I  den  förra  berättelsen  — 
sådan  konung  Alfred  återgifver  den  —  kallas  Jutland  för  Gotland, 
uti  den  senare  är  det  ön  Gottland,  som  så  kallas.  Fahlbeck,  som 
ej  nämner  något  om  den  några  rader  senare  förekommande  öfver- 
sättningen  af  Gottland,  drager  emellertid  häraf  den  slutsatsen,  att 
Jutland  på  angelsaksiska  kallats  Gotland  och  dess  inbyggare 
Geatas,  yngre  Jotas.  Men  äfven  om  Gotland  skulle  beteckna  Jut- 
land, kan  jag  ej  inse,  att  Fahlbecks  mening  härigenom  på  något 
sätt  styrkes,  ty  i  så  fall  borde  Jutland  af  Ottar  hafva  kallats 
Geatland  icke  Gotland. 

För  min   del   måste  jag  emellertid  anse,   att  konungen  fel- 

1  Fahlbeck  söker  visa,  att  formen  ytena  är  oriktig  och  vill  ändra  den  till 
Vitena  (inbvggare  på  Isle  of  Wight),  men  se  härom  och  om  eota  Noreens  före- 
gående utredning. 


ig 


aktigt  uppfattat  Ottars  ord  och  att  därför  namnen  Gottland  och 
Denemearc  kommit  att  byta  plats.  Det  var  —  anmärker  Jessen 
med  rätta  (Undersögelser  til  Nordisk  oldhistorie  s.  45)  —  »ikke 
underligt  om  Alfred  havde  misförstäet,  eller  ikke  nöje  husket,  en 
eller  anden  opgivelse  af  skipperne,  f.  ex.  havde  tagit  feil  af  styr- 
bord og  bakbord.  Hvem  af  os  havde  uden  landkort  kunnet  huske, 
hvad  en  skipper  i  Arkipelagus  hver  gang  havde  på  styrbord  og 
bagbord.»  Anmärkningens  riktighet  styrkes  onekligen  däraf,  att 
Östersjön  (som  här  förblandas  med  Kattegat  och  Skagerack)  säges 
ligga  norr  om  Danmark  och  att  esterna  uppgifvas  bo  söder  om 
danerna.  Jag  anför  här  emellertid  konungens  egna  ord:  »Söder 
om  Sciringes  heal  (Skiringsal  vid  Kristianiabukten)  går  ett  mycket 
stort  haf  upp  i  landet;  det  är  bredare  än  att  någon  kan  se  öfver 
det,  och  Gotland  (skall  enligt  min  mening  vara:  Danmark  eller 
Jutland)  är  på  den  motsatta  sidan;  sedan  Sillende  (Sönderjylland). 
Detta  haf  sträcker  sig  många  hundra  mil  in  i  landet.  Han  (Ottar) 
berättade,  att  från  Sciringes  heal  seglade  han  på  fem  dagar  till 
den  hamn,  som  man  kallar  at  Hceftum  (Hedeby);  den  ligger 
mellan  vender,  saksare  och  angler  och  hör  under  danerna.  Då  han 
seglade  från  Sciringes  heal  hade  han  Danmark  (skall  vara:  Got- 
land, d.  v.  s.  goternas  land,  Västergötland)  på  sin  babords  sida, 
och  på  styrbord  hade  han  öppen  sjö  i  tre  dagar,  och  de  två  sista 
dagarna  innan  han  kom  till  Hedeby,  hade  han  styrbords  Gotland 
(skall  vara  Danmark  eller  Jutland)  och  Sillende  och  många  öar  .  . . 
och  i  dessa  tvä  dagar  voro  de  öar,  som  höra  till  Danmark,  på 
babords  sida.»  Då  han  seglar  ut  från  Skiringsal,  som  ligger  på 
den  västra  sidan  af  Kristianiafjorden  just  vid  utloppet,  så  säges 
Gotland  vara  på  den  motsatta  sidan.  Denna  uppgift  passar  lika 
väl  för  Jutland  som  för  Västergötland,  hvilket  —  som  jag  sedan 

skall  visa  —  vid   denna  tid  gick  ut  till  hafvet.    Att  han  här  me- 

0 

nar  Danmark,  särskildt  Jutland,  framgår  dock  af  fortsättningen: 
»sedan  Sillende».  Men  så  uppgifver  han,  att  han  under  de  tre 
första  dagarna  hade  öppen  sjö  på  styrbords  sida,  men  Danmark 
på  babords.  Denna  uppgift  kan  vara  riktig,  endast  under  förut- 
sättning att  Danmark  då  sträckt  sig  ända  upp  till  Kristianiabukten, 
hvilket  i  och  för  sig  är  föga  sannolikt  och  strider  mot  de  histo- 


2  ( ) 


riska  källor  vi  hafva  från  denna  tid.  Men  äfven  om  danskarna 
tillfälligtvis  eröfrat  det  västra  Sverige,  så  kunde  väl  ej  denna  ny- 
förvärfvade  landsdel  kallas  Danmark,  under  det  att  ett  gammalt 
danskt  land  betecknats  med  sitt  landskapsnamn  (Sillende,  som 
»hör  under  Danmark»).  Antager  man  däremot  en  förväxling  af 
namnen,  får  man  god  mening  i  det  hela.  Midt  emot  Skiringsal 
ligger  Danmark  (Jutland),  de  tre  första  dagarna  har  han  gautgoter- 
nas  land  på  babords  sida,  de  tre  sista  Danmark  (Jutland)  pä  styr- 

o  ° 

bords  och  öarna  på  babords.  Åtminstone  betecknar  Gotland  i 
Wulfstans  kort  därpå  följande  relation  alldeles  riktigt  ett  gotiskt 
land,  ön  Gottland. 1 

Denna  förklaring  må  vara  riktig  eller  icke:  faktum  är  alltid, 
att  kung  Alfred  här  icke,  såsom  på  det  ena  stället  i  sin  Beda- 
öfversättning,  kallar  Jutland  för  geaternas  land  [Geatland  eller 
Gcata  land),  utan  för  Gotland,  och  att  Gotland  i  samma  arbete 
också  betecknar  ett  helt  annat  land:  ön  Gottland.  Såsom  ett  af- 
görande  vittne  i  denna  fråga  synes  han  således  näppeligen  vara 
brukbar.  Ty  med  tillämpning  af  hans  uppgift  hette  jutarna  på  angel- 
saksiska  såväl  geatas  som  gotas  och  eotas  —  tre  etymologiskt  olika 
namn,  af  hvilka  ett  dessutom  betecknat  gutarna  på  Gottland.  Nog 
förefaller  det  i  så  fall  rimligare  att  antaga,  att  konung  Alfred  helt 
enkelt  rört  hop  tre  tämligen  likljudande  namn.  Af  de  anförda  är 
Eotas  språkligt  detsamma  som  jutar,  och  då  synes  mig  otillåtligt 
att  förkasta  denna  öfversättning,  men  välja  en  af  de  andra. 

Såsom  ytterligare  stöd  för  sin  åsikt  anför  Fahlbeck,  att  Geat 
inleder  en  angelsaksisk  genealogi,  som  slutar  med  Hengist  och 
Horsa,  och  han  tillägger,  att  man  misstager  sig,  då  man  förklarar 
detta  af  Odins  tillnamn  Gaut  i  den  nordiska  poesien;  i  stället 
vill  han  här  se  folkets  namn  i  en  eponymus.  Det  är  icke  sanno- 
likt, ty  sammanhanget  hänvisar  onekligen  på  Odin:  »Geata,  qui 
fult  filius,  ut  ajunt,  Dei,  numquid  ipse  est  Deus  exercituum  vel 
Deus  Deorum,  sed  est  ab  idolis  eorum,  quae  ipsi  colebant.»  Ofver 
hufvud  äro  dessa  stamtaflor  så  fantastiska,  att  det  är  klokast  att 
alldeles  lämna  dem   ur  räkningen.     Den  andra  text  —  fortsätter 

1  »Efter  Bornholm  hade  vi  babord  det  land,  som  kallas  Bleking,  så  Möte 
och  Öland  och  Gottland.- 


2  I 

Fablbeck  —  »hvarest  vi  se  ett  minne  af  denna  äldre  benämning 
på  jutarna,  står  uti  en  samling  af  Edvard  Bekännarens  lagar,  där 
det  heter:  Guti  vero  similiter,  cum  veniunt,  suscipi  debent  et  protegi 
in  regno  isto  ....  Ita  constituit  Ina  rex  Anglorum.  Denna  text 
härrör  visserligen  från  en  mycket  sen  tid,  Edvard  Bekännarens 
eller  möjligen  en  ännu  senare;  jag  håller  dock  före,  att  namnet 
Guti  liksom  själfva  bestämmelsen  förskrifver  sig  från  konung  Inas 
lag  och  alltså  utgör  en  erinran  om  den  äldre  tidens  benämnings- 
sätt.  Det  gamla  lagstadgandets  Geatas  har  på  latin  återgifvits 
med  Guti». 

Detta  argument  förstår  jag  icke.  Om  man  nu  ej  vill  öfver- 
sätta  Guti  på  det  naturliga  sättet  med  gutar,  så  är  det  väl  sanno- 
likare, att  ordet  är  en  felskrifning  för  jfuti  än  för  Geatas,  och  nå- 
got skäl  för  antagandet,  att  Guti  skulle  afse  Geatas,  ger  Fahlbeck 
icke.  Emellertid  kan  man  ej  vara  i  tvekan  om  det  folk,  som  här 
afses.  De  s.  k.  Edvard  Bekännarens  lagar  äro  såsom  Amira  visat 
(Grundriss2  III  76)  skrifna  omkring  1 136  samt  omarbetade  1160.  Så- 
som de  gottländska  fynden  ådagalägga,  var  den  gottländska  handeln 
på  England  synnerligen  liflig  både  under  vikingatiden  och  senare 
—  i  gottländsk  jord  hafva  påträffats  omkr.  12,000  angelsaksiska 
mynt  och  i  engelska  handlingar  från  1200-talet  omtalas  ofta  mer- 
catores  de  Gutland  —  och  det  är  då  ganska  säkert,  att  lagens 
Guti  verkligen  afser  Guti,  d.  v.  s.  gottländingar,  men  hvarken 
jutar  eller  götar. 

De  språkliga  skäl,  som  Fahlbeck  anfört  för  sin  teori,  kunna 
således  ej  kallas  starka,  och  jag  öfvergår  därför  till  de  geografiska. 
Af  dikten  framgår  otvetydigt,  att  geaternas  land  legat  vid  hafvet 
och  att  de  själfva  varit  ett  sjöfolk.  Men  —  säger  Fahlbeck  — 
»om  västgötarna  hafva  vi  svårt  att  misstänka,  att  de  en  gång  fört 
ett  sjölif  och  varit  ett  sjöfolk  i  den  mening,  hvarom  här  är  fråga. 
Icke  häller  är  det  oss  bekant,  att  Västergötlands  hufvudbygd  nå- 
gonsin varit  i  väster  mot  hafvet  till.  Så  långt  tillbaka  vår  kun- 
skap räcker,  är  Skara  Västergötlands  hufvudort  eller  kanhända 
rättare  förnämsta  ort .  .  .  Men,  invändes  det,  mellan  den  tid,  i 
hvilken  Beowulfssagans  händelser  spela,  6:e  seklet,  och  den,  då  vi 
få  närmare  kännedom  om  vårt  land  genom  de  isländska  sagorna  eller 


22 


andra  källor,  ligger  nära  ett  hälft  årtusende.  Under  tiden  kunna 
många  ömhvälfningar  ägt  rum,  hvilka  utplanat  spåren  af  dessa 
äldre  förhållanden  och  förändrat  götafolkets  lifsvillkor.  Det  är 
möjligt  —  men  jag  tror  det  ej.» 

Denna  skepticism  synes  mig  vara  drifven  väl  långt.  På  en 
tidrymd  af  blott  150  år  har  Sverige  sedermera  förvärfvat  Skåne, 
Halland  och  Blekinge  samt  blifvit  af  med  Finland  och  Östersjö- 
provinserna, och  dessa  ömhvälfningar  äro  onekligen  vida  mera  be- 
tydande, än  om  Sverige  under  halftusenårsperioden  500  — 1000  för- 
lorat några  vid  hafvet  belägna  västgötahärad  till  Norge  och  Dan- 
mark. Och  väl  till  att  märka:  allt  talar  för,  att  just  denna  period, 
den  stora  folkvandringsperioden  i  det  öfriga  Europa,  äfven  här  i 
norden  varit  synnerligen  upprörd.  Särskildt  tyckas  gautarna  hafva 
varit  hårdt  ansatta.  Att  döma  af  Ptolemaios,  Prokopios  och  Jor- 
danes  voro  de  på  dessa  författares  tid  ett  själfständigt  folk,  men 
vid  den  fullt  historiska  tidens  början  hafva  de  gått  upp  i  den 
svenska  federativstaten.  Att  Danmark  och  Norge  också  ryckt  till 
sig  en  bit,  kan  ju  lätt  tänkas,  och  i  hvarje  fall  visa  de  historiskt- 
geografiska  förhållandena  år  IOOO  alls  ingenting  för  ställningen  år 
500.  Fahlbeck  bygger  emellertid  sin  bevisning  på  dessa  senare 
förhållanden:  emedan  geaternas  land  i  en  dikt  från  500  talet  är 
ett  sjöland,  men  iooo  talets  Västergötland  icke  är  det,  kunna  de 
ej  vara  identiska.  Men  detta  är  ett  klart  felslut,  som  icke  undgås 
genom  att  blott  betvifla,  att  några  förändringar  inträffat.  Bevis- 
ningsskyldigheten åligger  tvärtom  den,  som  påstår,  att  500-talets 
Västergötland  varit  ett  inland,  som  därför  ej  kan  hafva  varit 
Beowulfs. 

Öfverhufvud  taget  är  det  orimligt  att  antaga,  att  ett  lands 
gränser  under  fem  hundra  år  varit  desamma.  I  Sveriges  historia 
finnes  åtminstone  icke  någon  dylik  period,  och  knappast  häller  i 
något  annat  lands,  så  att  man  nästan  a  priori  kan  stämpla  Fahl- 
becks  tro  på  en  dylik  stabilitet  såsom  i  hög  grad  osannolik.  Men 
man  kan  gå  ännu  längre.  Det  finnes  värkligen  skäl,  som  visa, 
att  Västergötlands  gränser  i  äldre  tider  ej  voro  de  samma  som  i 
våra. 

Först  ett  allmänt  geografiskt  argument.    Det  torde  nämligen 


23 


<ej  kunna  bestridas,  att  gautarna  varit  en  för  sin  tid  stor  och  mäk- 
tig folkstam,  och  det  är  ett  faktum,  att  ett  folk  alltid  har  en  na- 
turlig tendens  att  komma  ut  till  hafvet,  den  stora  landsvägen  icke 
blott  i  våra  dagar  utan  ännu  mer  i  forntiden.  Nu  behöfver  man 
blott  kasta  en  blick  på  Västergötlands  karta  för  att  finna,  att  dess 
gräns  icke  är  den  naturliga.  I  norr  tränger  det  fordom  norska 
landskapet  Bohuslän  ned  såsom  en  smal  kil,  och  i  söder  tränger 
en  annan  smal  kil  upp,  det  danska  Halland.  Ett  dylikt  politiskt- 
geografiskt  läge  kan  blott  hafva  uppkommit  under  en  förutsätt- 
ning: det  svagare  Västergötland  har  råkat  in  mellan  ett  starkt 
Norge  och  ett  starkt  Danmark,  af  hvilka  hvar  och  en  tagit  sin 
del.  Perioden  500 — 1000  är  visserligen  i  politiskt  afseende  täm- 
ligen okänd,  men  så  mycket  veta  vi  dock,  att  ett  enhetligt  Norge 
•först  uppstod  mot  800-talets  slut.  Först  vid  denna  tid  kan  såle- 
des Västergötland  hafva  fått  sin  nuvarande  gräns,  åtminstone  i  norr. 

Och  detta  är  icke  blott  ett  allmänt  geografiskt  resonnemang. 
Det  stödes  ock  af  historiska  fakta.  I  Harald  Hårfagers  saga  hafva 
vi  nämligen  en  alldeles  bestämd  uppgift  om  den  dåvarande  Väst- 
götagränsen. Då  Harald  var  i  Trondhjem,  fick  han  —  berättar 
Snorre  (kap.  14)  —  höra,  att  »sveakonungen  Erik  Emundsson 
hade  lagt  under  sig  Värmland  och  tog  skatt  där  af  alla  markbyg- 
derna; äfven  sade  han  Västergötland  gå  i  norr  ända  till  Svine- 
sund och  i  väster  utmed  hafvet,  hvarför  sveakonungen  räknade 
allt  det  landet  för  sitt  och  tog  däraf  skatt.  Äfven  hade  han  satt 
till  jarl  däröfver  Hrani  gauzki  (den  götske).  Han  hade  riket  mellan 
Svinesund  och  Gautälfven  och  var  en  mäktig  jarl.»  Att  Harald 
Härfager  icke  ägt  detta  område,  framgår  —  såsom  Munch  (I  481) 
anmärker  —  däraf,  att  »hertug  Guthorm  havde  faaet  Viken  i  For- 
lening,  men  kun  til  Svinesund  :  det  bedste  Tegn  paa  at  Harald 
endnu  ikke  havde  underkastet  sig  Landet  sönderfor  dette.»  Efter 
att  hafva  krigat  i  Värmland,  vände  den  norske  konungen  sig  till 
Ranrike  (=  Bohuslän),  men  »gautarna  hade  här  samlad  vid  grän- 
sen rundt  om  allt  landet»  (kap.  16).  Därpå  styrde  Harald  upp  i 
Götälfven  och  strider  utkämpades  på  bägge  stränderna.  »Uti  en 
drabbning  föll  Hrani  gauzki,  och  sedan  lade  Harald  under  sig  allt 


24 

land  norr  om  älfven  och  väster  om  Vänern  samt  hela  Värmland» 

(kap.  1 8). 

Det  är  ingen  anledning  att  bestrida  Snorres  tillförlitlighet  för 
detta  parti,  enär  vi  lyckligtvis  känna  hans  källa,  som  här  är  af 
första  klassen:  en  dikt  af  Torbjörn  Hornklofi,  som  delvis  citeras, 
och  Hornklofi  nämner  uttryckligen,  att  konungens  motståndare 
varit  gautarna.    Harald  kallas  i  en  strof  »andskoti  gauta.» 

Före  Haralds  tid  gick  Västergötland  således  ända  upp  till 
Svinesund,  och  det  var  först  Harald  Hårfager,  som  lade  Bohuslän- 
till Norge.  Det  samma  framgår  ock  af  namnet  på  det  framför 
Bohusläns  kust  liggande  hafvet.  Enligt  Ynglingatal  kallades  det 
»det  gautska  hafvet».    Eystein  jordades  nämligen 

J)ar  er  élkaldr 
hiå  iofur  gauzkum 
VqÖIu  straumr 

at  vågi  kemr  (Ynglingasaga  kap.  51), 
som   troligen  bör  översättas:   »där  iskall  Vadlas  flod  bredvid  fur- 
sten når  den  gautska  vågen».    Västergötlands  gräns  i  norr  är  så- 
ledes ej  äldre  än  slutet  af  800-talet. 

Vi  vända  oss  då  till  den  södra  gränsen.  I  Västgötalagens 
konungabalk  berättas  som  bekant  om  en  gränsreglering,  som  skulle 
hafva  skett,  medan  Emund  Slemme  var  konung  i  Sverige  och 
Sven  Tjuguskägg  i  Danmark.  Men  de  voro  ej  samtidiga  och 
hela  berättelsen  anses  äfven  såsom  ohistorisk.  Den  är  en  folk- 
tradition, hvars  sanning  torde  besticka  sig  därtill,  att  gränsen 
länge  varit  omtvistad,  men  att  den  vid  något  tillfälle  dragits  öfver 
Danaholmen  vid  Götälfvens  utlopp.  Vända  vi  oss  till  den  äldre 
Adam  af  Bremen,  är  gränsen  en  annan.  Af  Sveriges  folkslag  — 
säger  han  IV,  kap.  23  —  »bo  de  s.  k.  västgöterna  oss  närmast; 
andra  äro  östgoterna.  Men  Vestragothia  gränsar  till  det  danska 
landskap,  som  heter  Skåne,  och  hvarifrån  man  på  sju  dagar  kom- 
mer till  Skarane,  goternas  stora  stad.»  Skåne  —  yttrar  han  pä 
ett  annat  ställe  —  är  nästan  en  ö,  ty  det  är  på  alla  sidor  om- 
gifvet  af  haf,  utom  i  öster, 1  där  landet  genom  ett  fastland  förbin- 

1  I  stället  för  nordost  har  Adam  blott  öster.  Om  denna  felaktiga  be- 
teckning af  väderstrecken  hos  äldre  författare  se  Jessen  i  Tidsk.  i.  til.  III  115. 


25 

des  med  Sverige;  »där  äro  djupa  skogar  och  mycket  branta 
bärg,  genom  hvilka  vägen  går  från  Skåne  till  Gothia».  På  Adams 
tid  hörde  Halland  således  icke  till  Skåne,  utan  till  Västergötland 
—  från  gränsen  var  det  sju  dagars  resa  till  Skara.  Af  språkliga 
skäl  kan  den  ursprungliga  gränsen  ännu  närmare  bestämmas.  En- 
ligt Noreen  (Vårt  språk  I  99  ff.  och  546)  kunna  de  svenska  dialekterna 
indelas  i  sydsvenska,  medelsvenska  och  nordsvenska.  »De  syd- 
svenska (ursprungligen  danska)  [talas]  i  Skåne,  Blekinge,  Småland 
norrut .  .  .  och  Halland  norrut  intill  en  ungefärlig  linje  Fegen — Två- 
åker (söder  om  Varberg)».  »De  medelsvenska  dialekterna  intaga 
området  mellan  linjen  Förlösa — Nässjö — Värnamo— Fegen — Två- 
åker i  söder  och  en  ungefärlig  linje  Trosa — Västerås  — Engelsberg 
— Nora — Värmlands  nordspets  i  norr.»  En  grupp  inom  denna 
utgöres  af  västgötskan  »i  Västergötland,  norra  Halland  (till  linjen 
Tvååker — Fegen)  samt  nordvästligaste  Småland».  Dialekterna  visa 
således,  att  gränsen  mellan  det  danska  Skåne  och  Västergötland 
gått  ungefär  vid  Varberg.  Halland  söder  om  denna  stad  var  danskt 
land,  under  det  att  norra  Halland  bildade  ett  språkligt  helt  till- 
sammans med  Västergötland.  Men  denna  språkgräns  var  väl  ock 
en  politisk  och  etnografisk  gräns. 

Jag  tror  mig  således  hafva  visat,  att  Fahlbecks  uppfattning 
af  500-talets  Västergötland  icke  är  riktig  och  att  detta  landskap 
med  all  säkerhet  haft  en  utsträckt  hafskust. 

Fahlbeck  påpekar  i  samband  härmed,  att  geaternas  kunga- 
borg var  belägen  helt  nära  hafvet,  men  det  är  oss  icke  bekant, 
att  »Västergötlands  hufvudbygd  någonsin  varit  i  väster,  mot  haf- 
vet till.  Så  långt  tillbaka  vår  kunskap  går,  är  Skara  Västergöt- 
lands hufvudstad  eller  kanhända  rättare  förnämsta  ort».  Jag  vill 
då  först  anmärka,  att  det,  med  Fahlbecks  förutsättningar,  blir  ändå 
svårare  att  placera  jutarnes  kungaborg.  Utanför  denna  skall  näm- 
ligen enligt  hans  tolkning,  till  hvilken  jag  strax  skall  återkomma,, 
ligga  en  ö,  t.  o.  m.  en  stor  ö.  Denna  ö  antages  af  Fahlbeck  vara 
Fyen,  som  då  räknats  till  geaternas  rike  d.  v.  s.  Jutland,  icke  till 
Danmark.  Följden  häraf  åter  skulle  blifva,  att  Jutlands  hufvudort 
legat  ungefär  vid  Kolding,  och  om  detta  faktum  har  mig  veterli-, 
gen  historien   intet  minne,  utan  i  våra  äldsta  historiska  källor  äro 


26 


Ribe,  Viborg  ocli  Aarhus  Jutlands  hufvudorter.  För  det  andra  var 
ett  landskaps  hufvudort  alldeles  ej  detsamma  som  konungens  resi- 
dens. Skara  var  en  köpstad,  som  uppstått  på  grund  af  dess  läge 
i  merkantilt  afseende,  men  en  kungsgärd  var  något  helt  annat. 
Under  noo-  och  1200-talet  bodde  de  svenska  kungarna  ofta  på 
Visingsö,  men  där  var  icke  någon  stad,  ej  ens  hufvudorten  fot- 
landskapet.  För  öfrigt  dröjde  det  långt  in  i  nyare  tid,  innan 
konungarna  fingo  ett  fast  residens,  utan  i  regeln  flyttade  de  från 
den  ena  kungsgården  till  den  andra. 

Men  det  skulle  hafva  legat  en  ö  utanför  kungsgärden,  och 
Fahlbeck  frågar:  »hvar  finnes  en  sådan  utanför  Västergötland  och 
vid  Göta  älfs  mynning?»  I  dikten  berättas  nämligen,  att  draken 
förgjort  »folkets  borgar,  ön  utanför  (och  hela)  detta  landskap». 
Någon  annan  uppgift  om  ön  förekommer  icke.  Men  de  ord,  som 
Fahlbeck  öfversatt  med  >  ön  utanför»  (»ealond  utan»),  kunna  enligt 
Bugge,  som  i  öfrigt  är  Fahlbecks  meningsfrände,  icke  betyda  detta. 
Ealond  är  sammansatt  af  ca  (vatten)  och  lond  (land)  och  betyder 
landet  vid  vattnet,  kustlandet  (Paul  och  Braunes  Beiträge  XII,  5). 
Björkman  öfversätter  också  frasen  med  »folkets  fäste,  dess  vatten- 
sköljda  strand  och  dess  jordegendomar».  På  detta  argument  kan 
således  ej  byggas,  och  för  öfrigt  —  äfven  om  Fahlbeck  skulle 
hafva  rätt  i  sin  tolkning  —  saknas  som  bekant  icke  öar  på  Sve- 
riges västkust.  Och  någon  uppgift  om  öns  storlek  förekommer 
icke  i  dikten. 

Endast  få  uppgifter  om  kungaborgen  finnas  dessutom:  den 
låg  i  närheten  af  hafvet,  vidare  i  grannskapet  af  Earnanaes,  där 
själfva  drakkampen  stod,  och  Hronesnaes,  där  Beowulf  begrofs. 
Några  dylika  orter  pä  Jutland  äro  ej  kända,  och  måhända  har 
Bugge  rätt  i  sin  förmodan,  att  de  blott  äro  poetiska  namn  utan 
motsvarighet  i  värkligheten.  Men  man  bör  åtminstone  först  söka 
dem  i  värkligheten.  Hronesnaes  (h valfisknäset)  skulle  på  svenska 
heta  antingen  Ransnäs  eller  Hvalsnäs,  men  mig  veterligen  finnes 
ej  något  dylikt  ställe  på  västkusten  —  lika  litet  som  på  Jutlands 
kust.  Earnanaes  skulle  nordiskt  hafva  hetat  Ar[n]anäs,  och  en  me- 
deltida köping  Aranäs  låg  världigen  vid  kusten  ej  långt  från 
Kungsbacka;   StyfTe  identifierar  stället  med  det  nuvarande  Arnäs. 


27 

Enligt  dikten  låg  det  så  nära  kungsgården,  att  Beowulf  gick  dit, 
men  dock  så  pass  aflägset,  att  han  behöfde  en  vägvisare.  Ungefär 
tre  mil  från  Arnäs,  ännu  inom  den  norra  (götiska)  delen  af  Hal- 
land, ligger  Kungsbacka  vid  Kungsbackafjärden.  Stället  tyckes 
hafva  varit  en  gammal  kungsgård,  ty  1366  utfärdade  Valdemar 
Atterdag  bref  därifrån  och  då  —  eller  kort  därefter  —  fanns  där  ett 
kungligt  slott.  När  orten  blifvit  kungsgård,  känner  man  ej,  men 
oftast  äro  dylika  gårdar  gamla,  och  här  kan  åtminstone  den  i  dik- 
ten skildrade  händelsen  hafva  lokaliserats.  Visserligen  är  det  möjligt, 
att  namnlikheten  mellan  Aranäs  i  Nordhalland  och  Beowulfs  Ear- 
nana^s  beror  på  en  ren  tillfällighet,  men  likheten  talar  i  hvarje  fall 
snarare  till  förmån  för  västgötateorien  än  för  juteteorien,  ty  på  Jut- 
lands  kust  finnes  mig  veterligen  icke  något  Aranäs. 

Till  stöd  för  sin  mening  anför  Fahlbeck  ännu  ett  skäl  af 
samma  art.  Folket  kallas  —  utom  Geatas  —  ofta  Vederas  och 
Vedergeatas,  deras  land  Vedera  land  samt  en  gång  äfven  Veder- 
mearc.  Ordet  är  detsamma  som  det  tyska  Wetter,  vårt  väder. 
Med  denna  betydelse  passar  emellertid,  anmärker  Fahlbeck,  nam- 
net alldeles  icke  för  götarna  och  deras  land,  men  däremot  förträff- 
ligt till  Jutland  och  dess  invånare;  Jutland  må  med  skäl  kallas  Vind- 
mark. Härpå  vill  jag  svara:  Utan  tvifvel  är  detta  rätt  —  livad 
Jutlands  väsik\ist  beträffar.  Men  däremot  passar  namnet  mindre 
godt  för  dess  östkust,  där  konungaborgen  enligt  Fahlbecks  me- 
ning varit  belägen.  Sant  är  också,  att  uttrycket  ej  icke  passar  för 
det  nuvarande  Västergötland,  men  å  den  andra  sidan  passar  det 
förträffligt  för  det  äldre  Västergötland,  som  äfven  innefattade  Bo- 
huslän och  Nordhalland,  och  det  förtjänar  alltid  att  beaktas,  att 
namnet  ännu  finnes  kvar  i  de  utanför  kusten  liggande  Väderöarna. 
(Väderöarna  vid  Fjällbacka  och  Hallands  Väderö).  Hvad  Jutland 
beträffar,  finnes  namnet  mig  veterligen  icke. 

För  fullständighetens  skull  vill  jag  anföra  ännu  ett  argument, 
som  berör  geografien.  I  dikten  omtalas,  att  Beowulf  en  gång 
simmat  i  kapp  med  Breca.  Under  fem  nätter  hade  de  simmat  till- 
sammans, men  därefter  hade  de  af  en  storm  skilts  från  hvarandra. 
Beowulf  hade  då  vinddrifvits  till  Finnaland,  Breca  däremot  till 
Headoreamas.    Med  detta  sista  folk  måste,  såsom  Bugge  påpekat, 


28 


menas  raumarna  i  Raumarike,  h vilket  land  då  —  att  döma  af 
Beowulf  —  måste  hafva  sträckt  sig  ända  till  hafvet,  till  Glom- 
mens  utlopp.  Finnaland  har  tolkats  på  olika  sätt.  Fahlbeck  vill 
därmed  första  antingen  Fyen  eller  kung  Finns  land  i  Frisland,  och 
i  hvilketdera  fallet  som  hälst  —  tillägger  han  —  stämmer  det  förträff- 
ligt med  antagandet,  att  utgångspunkten  för  simningen  varit  Jutland. 
Huru  Fyen  (isl,  Fiön)  kunnat  betecknas  såsom  Finnaland,  förstår 
jag  icke,  och  Fahlbeck  har  ej  häller  gifvit  något  skäl  för  denna 
mening;  han  antager  väl  en  felskrifning  Fionaland.  Språkligt  kan 
ej  häller,  såsom  Bugge  anmärker,  konung  Finns  land  betecknas 
som  Finnaland.  Men  också  från  saklig  synpunkt  blir  denna  me- 
ning lika  omöjlig.  Kungsgården  skulle  enligt  Fahlbeck  hafva  legat 
på  Jutland  midt  emot  Fyen.  De  båda  kämparna  simma  fem  nätter 
tillsammans,  men  vinddrifvas  tydligen  åt  motsatt  håll,  och  båda 
landa  sannolikt  lika  långt  frän  den  punkt,  där  de  skildes  ät.  Men 
den  ene  kommer  till  Kristianiabukten,  den  andre  antingen  till 
Fyen  —  d.  v.  s.  tillbaka  till  utgångspunkten  —  eller  till  Frisland, 
som  ligger  pä  andra  sidan  Jutland.  Afven  från  sagans  synpunkt 
är  en  dylik  färd  föga  trolig,  och  för  att  få  den  rimlig  måste  man 
antaga,  att  simningen  börjat  vid  Jutlands  nordspets. 

Bugge  antager,  att  Finnaland  varit  Finnmarken  uppe  i  det 
nordliga  Norge.  Men  ej  häller  detta  synes  sannolikt,  ty  afståndet 
mellan  de  båda  landningsplatserna,  Raumarike  och  Finnmarken^ 
förefaller,  äfven  från  sagans  ståndpunkt,  väl  fantastisk.  Vida  bättre 
synes  mig  då  den  åsikt,  som  Bugge  af  geografiska  skäl  förkastar: 
»Andere  haben  Finnaland,  als  Finnheden  in  Schweden  gefasst, 
was  sich  mit  den  geographischen  Verhältnissen  nicht  verträgt.» 
Bugge  angifver  ej  dessa  geografiska  skäl,  men  jag  förmodar,  att 
han  afser  det  förhållandet,  att  Finneidhi  eller  Finnheden  i  Småland 
i  historisk  tid  ej  sträckt  sig  till  kusten.  Men  dä  han  strax  där- 
efter påpekar,  att  Raumarike,  som  i  historisk  tid  ej  häller  nått 
fram  till  hafvet,  på  Beowulfs  tid  likväl  måste  hafva  gjort  det,  så 
synes  det  obefogadt  att  i  ena  fallet  förneka  möjligheten  af  en  för- 
ändring, som  man  antager  i  det  andra.  Under  förutsättning  att 
Finnheden  liksom  Raumarike  nått  ut  till  hafvet  —  i  bägge  fallen 
är  dikten  vår  enda  källa  —  blir  situationen  från  sagans  synpunkt 


29 

fullt  naturlig.  De  täflande  börja  sin  simning  vid  Kungsbackafjär- 
den, färdas  därefter  tillsammans  ett  stycke  ut  till  hafs,  men  skil- 
jas åt,  hvarefter  den  ene  —  om  vi  insätta  de  moderna  geogra- 
fiska namnen  —  stiger  i  land  ungefär  vid  Fredriksstad,  den  andre 
vid  Laholm. 

Hela  denna  passus  är  emellertid  af  föga  värde  för  Beöwulfs 
geografi.  För  det  första  är  själfva  situationen  fantastisk,  och  själfva 
prestationen  är  lika  omöjlig,  från  hvilken  af  de  båda  omtvistade 
ståndpunkterna  man  än  utgår.  För  det  andra  förekommer  upp- 
giften i  en  episod  i  dikten  och  behöfver  därför  ej  afse  den  egent- 
liga sagans  geografi,  utan  kan  mycket  väl  vara  ett  senare  tillägg, 
gjordt  då  man  ej  längre  hade  den  ursprungliga  geografien  klar  för 
sig.  Men  i  hvarje  fall  kan  detta  argument  ej  anföras  till  stöd  för 
juteteorien,  ty  den  passar  snarare  bättre  för  den  af  mig  förfäktade 
meningen. 

Jag  vänder  mig  nu  till  ett  nytt  skäl,  som  är  vida  bättre.  I 
dikten  omtalas  ett  krigståg,  som  geaterna  gjort  till  Frisland.  Vid 
detta  tillfälle  hade  deras  konung  Hygelak  stupat  i  Hetwarernas 
land,  men  Beowulf  hade  efter  underbara  kraftprof  lyckats  att  sim- 
mande rädda  sig.  Denna  episod  innehåller  ett  viktigt  rent  histo- 
riskt faktum,  som  Gregorius  af  Tours  omtalar  i  sin  krönika  och 
som  äfven  omnämnes  af  författaren  till  Gesta  Francorum.  Enligt 
Gregorius  hade  dani  och  deras  konung  Chochilaicus  gjort  ett  röf- 
varanfall  på  den  frankiska  kusten,  men  då  de,  lastade  med  sitt  byte, 
åter  skulle  gå  om  bord  för  att  fara  hem,  hade  den  frankiske  ko- 
nungens son  anfallit  dem,  dödat  röfvarhopens  konung  och  återtagit 
bytet.  I  Gesta  Francorum  angifves  platsen,  där  striden  stod,  såsom 
Pagus  Attuarii,  hvilket  ju  svarar'  till  Beowulf  »Hetwarernas»  land. 
Chochilaicus  är  den  frankiskt-latinska  namnformen  för  det  nordiska 
Hugleik  (angeisaks.  Hygelac).  Slutligen  framgår  det  af  dessa 
krönikor,  att  slaget  stått  någon  gång  emellan  512  och  520. 

Nu  har  man  sagt:  i  dessa  krönikor  kallas  Hygelak  en  dansk 
kung,  i  Beowulf  är  han  geaternas  konung,  ergo  måste  geaterna 
vara  danskar  d.  v.  s.  de  hafva  varit  jutar,  icke  gautar.  Denna 
bevisföring  förefaller  ju  ganska  logisk,  men  som  vi  strax  skola  se, 
hvilar  resultatet  i  själfva  värket  på  ett  felslut.    Under  förutsätt- 


3° 

ning  att  Gregorius  af  Tours  ej  helt  enkelt  misstagit  sig,  är  hans 
dani  antingen  ett  etnografiskt  eller  ett  politiskt  begrepp.  Dani 
kan  afsc  nordbor  i  allmänhet,  och  för  så  vidt  Gregorius  öfvcr 
hufvucl  kände  de  nordiska  folken,  kunde  han  betrakta  dem  såsom 
en  etnografisk  enhet,  enär  de  talade  samma  språk.  I  sitt  ypper- 
liga arbete  Normannerna  har  Steenstrup  emellertid  bestridt,  att 
dani  varit  en  kollektivbeteckning  för  de  nordiska  folken,  och  sä 
vidt  jag  vågar  döma  har  han  värkligen  visat,  att  utländska  för- 
fattare med  ordet  dani  blott  afsågo  danskar.  Men  sä  sant  detta 
än  är,  gäller  satsen  dock  blott  vikingatiden,  då  de  nordiska  na- 
tionaliteterna började  blifva  bekanta  i  utlandet,  och  det  är  enligt 
min  mening  obefogadt  att  förutsätta  samma  kännedom  hos  500- 
talets  författare,  som  ju  icke  hade  någon  egentlig  beröring  med 
de  nordiska  folken.  Danskarna  bodde  frankerna  närmast,  och  det 
var  därför  ett  fullt  förlåtligt  misstag,  om  en  frankisk  författare 
betecknat  en  nordisk  sjöröfvarhop  såsom  dani.  Hvad  Gregorius 
beträffar  hade  han  därtill  anledning,  emedan  danskarna  på  hans 
egen  tid  (omkring  560)  blifvit  slagna  vid  Bordaa  af  den  frankiske 
konung  Sigiberts  vasall,  hertig  Lupus  af  Champagne  (se  Steen- 
strup i  Hist.  Tidskr.  VR.  2  B.  233). 

Men  låtom  oss  jämföra  uppgiften  med  Beowulf.  Enligt  dik- 
ten, som  i  denna  punkt  naturligtvis  är  fullt  historisk,  voro  danerna 
och  geaterna  två  skilda  folk,  hvar  och  en  under  sin  särskilda 
konung;  geaternas  konung  var  Hygelak,  danernas  konung  Hrodgar. 
Enligt  Gregorius  var  däremot  Hygelak  danernas  konung.  Ergo 
har  Gregorius'  »dani»  icke  varit  en  politisk,  utan  en  etnografisk 
beteckning.  Ty  blott  med  denna  tolkning  stämma  de  bägge  käl- 
lorna med  hvarandra.  I  annat  fall  hafva  jutarna  (d.  v.  s.  Fahl- 
becks  geatas)  icke  varit  ett  i  förhållande  till  danerna  själfständigt 
folk,  utan  utgjort  en  del  af  den  danska  monarkien.  Den  geatiske 
konung  Hygelak  har  varit  en  dansk  konung,  och  någon  plats  för 
en  dansk  konung  Hrodgar  finnes  icke,  d.  v.  s.  denna  uppfattning 
af  dani  förklarar  icke  dikten,  utan  gör  den  rent  obegriplig  och  upp- 
häfver  de  historiska  förutsättningar,  på  hvilka  den  hvilar.  Då 
dessa  emellertid  måste  vara  riktiga,  kan  dani  här  endast  hafva  en 
etnografisk  betydelse.    Denna  enkla  logiska  slutsats  styrkes  dess- 


31 

utom  af  en  historisk  källa.  I  en  från  900-talet  härrörande  hand- 
skrift af  Phaedrus  finnes  en  anteckning  de  Getarum  rege  Huiglaico. 
Denne  konung  Huiglaicus  härskade  öfver  geterna  och  dräptes  af 
frankerna.  Han  var  så  storlemmad,  att  ingen  häst  förmådde  bära 
honom,  och  hans  skelett,  som  länge  förvarades  på  en  ö  vid  Rhens 
utlopp,  förvånade  alla  genom  sina  jättelika  dimensioner.  Samma 
anteckning  återvänder  i  en  annan  samtidig  Phsedrushandskrift,  och 
originalanteckningen  måste  således  vara  äldre,  enligt  hvad  MullenhofT 
antager  (Beowulf  s.  19)  från  600-talet,  enligt  Bugges  mening  från 
700-talet.  Uppgiften  beror  tydligen  på  en  frisisk  eller  frankisk 
folktradition  och  afser  utan  tvifvel  Hygelak.  Men  han  kallas  här 
rex  getarnm,  och  då  man  vet,  huru  alla  äldre  författare  samman- 
blanda geter  och  goter,  är  det  tydligt,  att  han  betecknats  såsom, 
goternas  eller  gautarnas  konung. . 

Fahlbecks  uppfattning  stämmer  ej  häller  med  den  åsikt,  man 
nu  har  om  forntidens  Danmark,  ty  de  flesta  moderna  forskare 
förkasta  som  bekant  den  gamla  åsikten,  att  Gorm  enat  en  samling 
småriken  till  medeltidens  Danmark.  Så  gör  Steenstrup,  som  dock 
egendomligt  nog  aksepterat  Fahlbecks  åsikt  om  geaternas  och 
jutarnes  identitet,  men  som  härigenom  råkar  i  uppenbar  motsä- 
gelse med  sig  själf:  »Folkets  Enhed  —  säger  han  —  fremgaar 
endvidere  utvivlsomt  af,  at  det  adlöd  en  fbelles  Konge.  Ganske 
vist  skildrer  Beowulfkvadet  to  Riger  i  Danmark,  et  Geaternes 
Rige  i  Jylland  under  Hygelac,  senere  under  Beowulf,  og  et  Da- 
nernes  Rige  under  Kong  Hrodgar  og  hans  Slsegt  med  Kongesaedet 
Heorot,  efter  al  Sandsynlighed  Lejre  paa  Sjaelland  .  .  }  Men 
mere  end  et  forbigaaende  Forhold  har  det  nseppe  vaeret,  og  en 
midlertidig  Splittelse  af  Riget  kendes  jo  ogsaa  fra  det  historiske 
Tidsrum.»  (Danmarks  Riges  Historie  I  168).  För  min  del  skulle 
jag  vilja  draga  en  annan  slutsats:  ett  jutarnes  rike,  som  var  skildt 
frän   Danmark,   har  historiskt  icke  existerat,   ergo  kan  Beowulfs 

1  Såsom  paralleler  anför  Steenstrup  här  några  sagor  om  danska  småriken 
hos  Saxo  och  isländarna.  Men  dessa  äro  sena,  romanartade  sagor,  under  det 
att  Beowulf  på  denna  punkt  tydligen  är  fullt  värklighetstrogen  och  dessutom  är 
skrifven  blott  vid  pass  hundra  år  efter  den  tid,  till  hvilken  den  nordiska  dikt- 
ningen måste  förläggas. 


32 

Geatas  icke  hafva  varit  jutar.  Den  af  Steenstrup  föreslagna  ut- 
vägen, att  det  här  blott  varit  fråga  om  en  tillfällig  åtskillnad,  mot- 
säges  bestämdt  af  dikten,  som  aldrig  antyder,  att  daner  och  geatas 
någonsin  utgjort  ett  rike  och  som  ger  oss  en  geatisk  konungalängd 
på  flera  generationer. 

Det  mest  betydande  argumentet  till  förmån  för  juteteorien  är 
dock  den  svensk-geatiska  geografien.  På  ett  par  ställen  i  dikten 
talas  om  gcatiska  krigståg  till  Sverige  och  om  svenska  krigståg 
till  geaternas  land.  Nu  förefaller  det  väl  vida  naturligare,  att  de 
båda  grannfolken  svear  och  götar  ligga  i  strid  med  hvarandra  än 
att  dessa  krig  utkämpas  mellan  svear  och  jutar,  isynnerhet  som 
svear  och  daner,  som  ju  dock  bo  hvarandra  närmare,  icke  hafva 
någon  beröring  med  hvarandra.  Men  häremot  står  ett  annat  skäl, 
som  för  Fahlbeck  är  hufvudargumentet.  Ofverallt  där  dessa  krigs- 
tåg omtalas,  ske  de  »ofer  sae»,  »ofer  wid  wäter»,  »ofer  heafo»  d.  v.  s. 
ständigt  till  sjöss.  Men  detta  —  anmärker  Fahlbeck  —  bevisar, 
att  skalden  tänkt  sig  de  båda  folken  skilda  åt  af  vatten,  och  det 
så,  att  ingen  annan  förbindelse  mellan  dem  var  möjlig  än  den 
öfver  sjön.  Beowulfs  geatas  kunna  således  icke  hafva  varit  Väster- 
götlands gautar,  under  det  att  däremot  förhållandet  förträffligt 
passar  in  pä  Danmarks  jutar. 

Äfven  detta  skäl  förefaller  till  en  början  mycket  bestickande, 
men  det  lider  af  samma  fel  som  Fahlbecks  första  hufvudargument. 
Det  utgår  nämligen  från  förhållandena  i  våra  dagar  och  tillämpar 
dem  utan  vidare  på  500-talet.  I  våra  dagar  är  landet  en  förbin- 
delseled, sjön  en  gräns.  I  gamla  tider  var  det  tvärt  om.  Sjön 
var  den  enda  landsvägen,  och  de  stora  skogarna  och  bärgen  voro 
de  naturliga  gränserna.  För  att  finna  detta,  behöfva  vi  blott  be- 
trakta forntidens  Grekland,  som  utgjordes  af  den  nuvarande  kon- 
tinenten, det  segeiska  hafvets  öar  och  mindre  Asiens  kust,  och 
den  svenska  monarkien  ända  in  på  1700-talet  var  ju  en  landkom- 
plex omkring  Östersjön. 

Omfattningen  af  gautarnas  rike  känna  vi  icke,  lika  litet  som 
vi  känna  omfattningen  af  svearnas.  Det  kan  hafva  varit  begrän- 
-sadt  till  blott  Västergötland,  och  det  kan  lika  väl  hafva  omfattat 
Västergötland  och  Östergötland.    För  den  senare  åsikten  talar  den 


33 


häfdvunna  benämningen  Svea-  och  Götaland,  den  urgamla  svenska 
konungatiteln  (rex  sveorum  gothorumque)  samt  slutligen  Öster- 
götlands eget  namn  (östra  Gautlanå),  som  häntyder  på,  att  landet 
eröfrats  af  gautarna  vid  Gautälfven.  En  annan  antydan  ligger  i 
Beowulf.  Under  förutsättning  att  geatas  voro  gautar,  så  måste 
östgötarna  hafva  hört  samman  antingen  med  gautarna  eller  med 
svearna;  själfständiga  ha  de  icke  kunnat  vara,  ty  då  hade  gärna 
de  mellan  gautar  och  svear  boende  östgötarna  måst  omnämnas  på 
tal  om  krigen  mellan  dessa  folk.  Men  i  betraktande  af  de  skäl, 
som  redan  anförts,  är  det  vida  rimligare,  att  de  hört  samman  med 
gautarnas  rike  än  med   svearnas.1    Sä  vida  vi  nu  bestämma  oss 

1  Det  må  här  tillåtas  mig  att  i  en  not  beröra  en  tradition,  som  enligt  min 
tro  berör  den  sista  striden  mellan  svear  och  gautar  (västgötar  och  östgötar). 

Det  i  vår  sagohistoria  så  berömda  Bråvalla-slaget  skildras  som  bekant  i 
två  källskrifter,  i  Sggubrot,  ett  isländskt  fragment  från  omkr.  1300,  samt  i  Saxos 
sagokrönika.  Bägge  relationerna  återgå  till  ett  blott  i  fragment  bevaradt  kväde, 
som  tillskrifves  Starkad,  men  anses  vara  författadt  af  en  norrman  under  senare 
delen  af  1000-talet.  Synpunkten  är  norsk,  och  intryck  från  en  mängd  yngre 
drabbningar  hafva  spelat  in  i  skaldens  skildring.  (För  litteraturen  om  denna 
fråga  hänvisas  till  Bugge:  Norsk  Sagafortaslling  i  Norsk  hist.  Tidskr.  1901). 
Men  emellertid  är  det  tydligt,  att  det  finnes  en  äldre  och  äkta  tradition,  en 
stomme,  kring  hvilken  de  yngre  tilläggen  grupperat  sig,  och  detta  slag,  som 
så  kunnat  fortlefva  i  traditionen  och  i  sig  absorbera  yngre  stridsskildringar,  bör 
gärna  hafva  haft  en  värklig  betydelse  i  nordens  historia.  I  sagan  äro  de  käm- 
pande svear  och  daner,  och  danerna  besegras.  Men  ett  slag,  som  danskarna 
förlorat  i  kamp  mot  svearna,  kan  näppeligen  i  deras  historia  haft  någon  Större 
betvdelse.  Vi  svenskar  minnas  Pultava,  men  smärre  nederlag,  efter  hvilka  vi 
repat  oss,  hafva  vi  glömt.  Däremot  blir  förhållandet  ett  annat,  om  vi  taga  hän- 
syn till,  att  den  äldre  traditionens  gautar  i  den  yngre  traditionen  i  regeln  göras 
till  jutar  d.  v.  s.  till  danskar.  Och  det  är  också  en  dylik  förblandning,  som  en- 
ligt min  mening  ligger  bakom  det  norska  kvädet  om  det  stora  Bråvalla-slaget. 
Detta  har  varit  den  afgörande  drabbning,  i  hvilken  gautarna  dukade  under  för 
svearna.    Mina  skäl  äro  följande. 

1)  Slaget  står  vid  Bråviken,  således  i  Östergötland.  Detta  passar  för  ett 
slag  mellan  svear  och  götar,  men  knappast  för  ett  slag  mellan  svear  oeh  daner. 

2)  Den  gautiske  (i  de  bevarade  relationerna:  danska)  konungens  namn  är 
Hilditqnn.  Såsom  vi  veta  genom  Beowulf  alliterera  alla  de  gautiska  konungar- 
nas namn  på  h. 

3)  Hilditqnn  är  en  kenning,  som  närmast  bör  sammanställas  med  Hildi- 
gqlir.  och  Hildisvin,  och  liksom  dessa  ursprungligen  betecknat  krigare  med 
vildgaltshjälm,  har  Hilditqnn  betecknat  en  kämpe,  hvars  hjälm  burit  den  för 
500-  och  600-talen  karaktäristiska  hjälmen  med  vildgaltsbetar.  Denna  kenning 
säger  oss  vidare,  att'  hjälten  tillhört  något  af  dessa  århundraden,  och  att  slaget, 
i  hvilket  han  fallit,  då  utkämpats.  Detta  stämmer  också  med  de  många  i  Beo- 
wulf förekommande  kenningarna,  i  hvilka  -kild  ingår. 

3 


för  denna  mening  —  som  åtminstone  icke  är  mindre  sannolik  än 
den  förra  —  har  samfärdseln  mellan  svearnes  och  götarnes  riken 
gått  genom  skärgärden  öfver  sjön,  ty  denna  väg  föredrogs  natur- 
ligtvis framför  den  nästan  ofarbara  landvägen  genom  de  stora 
skogarna  mellan  Svea-  och  Götaland.  Hörde  Östergötland  däremot 
till  sveaväldet,  skedde  samfärdseln  via  Vättern,  således  också  öf- 
ver sjön. 

Men  vi  kunna  ju  vara  skeptiska  och  bestämma  oss  for  det 
minst  sannolika  alternativet:  gautarnas  rike  var  inskränkt  blott  till 
Västergötland,  och  Östergötland  hörde  icke  till  Sveaväldet. 

Huru  färdades  på  den  tiden  t.  ex.  en  trupp  från  Väster- 
götland till  Uppland?  Innan  jag  besvarar  denna  fråga,  ber  jag  att 
fä  göra  ett  citat  från  ett  bekant  arbete  af  den  skickligaste  känna- 
ren af  Sveriges  medeltid,  särskildt  af  dess  geografi,  nämligen  Karl 
Gustaf  Styffe. 

»Omdömen  om  landsvägarnes  beskaffenhet  i  i6:de  och  bör- 
jan af  I7:de  seklet,  fälda  både  af  regeringsmakten  och  främ- 
mande resande,  ställa  det  utom  allt  tvifvel,  att  bortom  de  egent- 
liga bygderna  det  ofta  var  svårt  äfven  för  en  ridande  att  komma 
fram.  Den  omständigheten,  att  konungar  och  rådsherrar  utfärdat 
så  många  bref  från  hamnar  i  skärgårdarne  och  att  de  således  före- 
drogo  den  i  afseende  på  tidsutdräkten  osäkra  segelfarten  framför 
landsvägen,  är  ett  ytterligare  bevis.  Att  man  finner  så  många 
möten  af  prelater  och  värdsliga  rådsherrar  hållna  i  Södertälge  och 
Arboga,  visar  också,  hvad  vikt  man  lade  på  att  kunna  begagna 
sjöfart.  Afven  smärre  vattendrag  begagnades,  så  vidt  möjligt,  och 
det  är  sannolikt,  att  äfven  i  mellersta  Sverige  man  icke  försmådde 
att  draga  båtarne  öfver  land,  då  hinder  af  vattenfall  och  dylikt 
mötte,  såsom  ännu  brukas  i  Västerbotten.  De  många  ortnamnen, 
hvari  ordet  ed  ingår,  förklaras  därigenom,  ty  det  utmärkte  i  äldre 

Men  på  6oo-talet  bör  också  det  gautiska  riket  hafva  dukat  under  för  det 
svenska.  I  Beowulf  är  det  ännu  själfständigt,  men  på  8oo-talet  utgjorde  det 
redan  en  del  af  sveaväldet. 

Af  den  ursprungliga  traditionen  ha  emellertid  blott  de  gröfsta  dragen  be- 
varats: minnet  af  ett  stort  och  väldigt  folkslag,  utkämpadt  vid  Bråvikens  strand, 
och  af  binamnet  på  gautarnas  sista  konung,  som  efter  ett  tappert  motstånd  stu- 
pade i  slaget-    Allt  det  öfriga  är  yngre  långods  från  andra  dikter  och  traditioner. 


35 

tider  ett  ställe,  där  det  var  ett  kort  afstånd  mellan  tvänne  segel- 
bara vattenytor,  antingen  afbrottet  förorsakades  af  ett  ofarbart 
vattenfall  eller  af  en  landtunga.»  (Skandinavien  under  unionsti- 
den, s.  95). 

Om  denna  sed  att  draga  fartygen  öfver  land  —  yttrar  Hans 
Hildebrand  —  vittnar  än  i  dag  månget  ortnamn  Drag  eller  ort- 
namn, i  h vilka  -drag  ingår. 

Huru  svenskarna  i  Ryssland  färdades  till  Konstantinopel  från 
Novgorod  och  Kijev  berättas  af  Konstantinos  Porphyrogennetos  i 
en  ofta  citerad  relation: 

»De  båtar,  som  gå  från  det  yttre  Ryssland  till  Konstantinopel, 
komma  dels  från  Novgorod,  där  Svjatoslav,  son  af  Rysslands  furste 
Igor,  residerar,  dels  också  från  borgen  Smolensk  och  från  Ljubec 
och  Cernigov  och  från  Vysegrad.  Dessa  gå  alla  nedför  floden 
Dnjepr  och  förena  sig  vid  borgen  Kijev,  som  också  kallas  Samba- 
tas.  Men  slaverna,  som  äro  skattskyldiga  under  dem,  de  så  kal- 
lade krivicerna,  lucanerna  och  de  öfriga  slaviska  folken,  fälla  om 
vintern  trästammarna  på  sina  bärg  och,  efter  att  hafva  tillhuggit 
dem,  föra  de  dem  vid  vårens  ankomst,  så  snart  isen  bryter  upp, 
ut  i  de  närliggande  sumpsjöarna.  När  de  sedan  hafva  blifvit  flot- 
tade ut  i  floden  Dnjepr,  begifva  de  sig  likaledes  själfva  ut  på  denna 
flod  och  gå  till  Kijev.  Där  släpa  de  dem  till  varfven  och  sälja 
dem  till  ryssarna.  Men  ryssarna  köpa  skrofven  och  blott  dem ; 
sina  gamla  båtar  hugga  de  sönder  och  taga  från  dem  åror,  tofter 
och  annat  tillbehör  och  utrusta  dem  därmed.  I  juni  månad  sätta 
de  sig  i  rörelse  nedför  floden  Dnjepr  och  gå  till  Vyticev,  hvilket 
är  en  borg,  som  lyder  under  ryssarna.  Där  samla  de  sig  nu  un- 
der loppet  af  två  till  tre  dagar,  och  när  alla  båtarna  äro  försam- 
lade, bryta  de  upp  och  gå  nedför  den  nämnda  floden  Dnjepr. 

Och  först  komma  de  till  den  första  forsen,  som  benämnes 
Essnpi,  hvilket  på  ryska  och  slaviska  betyder  »sof  icke».  Forsen 
här  är  sä  smal,  att  dess  bredd  är  som  Tzykanisterions.  Men  midt 
i  den  samma  äro  branta  och  höga  klippor,  hvilka  se  ut  som  öar; 
när  vattnet  kommer  till  dessa,  sköljer  det  öfver  dem  och  störtar 
ned  igen  med  stort  och  fruktansvärdt  larm.  Därför  våga  ryssarna 
icke  segla  midt  in  bland  dem,  utan  de  lägga  till  i  närheten  och 


36 

landsätta  manskapet,  under  det  att  de  däremot  lata  alla  varorna 
förblifva  i  båtarna.  De  gå  nu  nakna  ut  i  vattnet,  kännande  sig 
för  med  fötterna  för  att  icke  snafva  mot  någon  sten,  och  med 
detsamma  skjuta  de  båtarna  framåt  med  stänger,  några  vid  fram- 
stammcn,  andra  vid  midten  och  äter  andra  vid  bakstammen.  Med 
sådan  försiktighet  gå  de  igenom  denna  första  fors  vid  dess  inner- 
sta bukt  och  längs  stranden  af  floden.  Men  när  de  passerat  denna 
fors,  upptaga  de  åter  de  öfriga  från  land  och  segla  vidare.  De 
komma  därefter  till  den  andra  forsen,  som  på  ryska  heter  Ulvorsi 
och  på  slaviska  Ostrovuniprach,  h vilket  betyder  »forsens  ö».  Af- 
ven  denna  är,  liksom  den  första,  strid  och  svår  att  komma  igenom. 
Och  åter  landsätta  de  manskapet  och  föra  båtarna  igenom  såsom 
vid  den  förra.  På  liknande  sätt  gå  de  också  genom  den  tredje 
forsen,  som  kallas  Gelandri,  hvilket  på  slaviska  betyder  »forsens 
larm;>. 

Därpå  komma  de  till  den  fjärde  forsen,  den  stora,  som  på 
ryska  heter  Aifor,  på  slaviska  Neasit,  emedan  pelikaner  hafva  sina 
bon  bland  stenarna  i  forsen.  Vid  denna  fors  lägga  alla  båtarna 
med  framstammarna  till  land,  och  de  af  manskapet,  som  äro  ut- 
sedda att  hålla  vakt,  gå  i  land  och  aflägsna  sig  till  sina  poster, 
och  de  hålla  vakt  mycket  omsorgsfullt  för  pecenegernas  skull.  Men 
de  andra  taga  varorna,  som  de  hafva  i  båtarna,  upp  ur  dessa  och 
likaledes  slafvarna,  belagda  med  bojor,  och  föra  dem  öfver  land 
6,000  steg,  tills  de  hafva  gått  förbi  forsen.  Därpå  föra  de  sina 
båtar  öfver  till  den  andra  sidan  af  forsen,  i  det  de  dels  släpa 
dem  fram,  dels  bära  dem  på  sina  skuldror.  Där  skjuta  de  dem 
ut  i  vattnet,  och  efter  att  hafva  fört  sina  skinnvaror  om  bord,  in- 
skeppa de  sig  själfva  och  segla  vidare.  När  de  komma  till  den 
femte  forsen,  som  på  ryska  benämnes  Bariiforus,  och  på  slaviska 
Vidniprach,  emedan  den  bildar  en  stor  sjö,  föra  de  åter  sina  bå- 
tar igenom  längs  kusten  af  floden  liksom  vid  den  första  och  andra 
forsen.  Därefter  komma  de  till  den  sjätte  forsen,  som  på  ryska 
heter  Leanti,  på  slaviska  Verntzi,  det  vill  säga  »Vattnets  sjudande» 
och  passera  öfver  den  på  liknande  sätt.  Därifrån  segla  de  vidare  till 
den  sjunde  forsen,  som  på  ryska  heter  Strukim  och  på  slaviska  Na- 
prezi,  hvilket  betyder  »den  lilla  forsen».    Och  de  anlända  till  det  så 


37 

kallade  Krariska  öfverfartsstället,  där  chersoniterna  sätta  öfver  från 
Ryssland  och  pecenegerna  till  Cherson;  detta  samma  öfverfarts- 
ställe  är  i  bredd  ungefär  som  Hippodromen  och  i  höjd,  upp  till 
den  öfversta  punkt,  som  man  kan  se  nedifrån,  så  högt  ätten  båg- 
skyttes  pil  kan  nå  dit  upp.  Därför  komma  också  pecenegerna  hit 
och  öfverfalla  ryssarna.  Efter  att  hafva  passerat  detta  ställe,  komma 
de  till  en  ö,  som  blifvit  uppkallad  efter  den  helige  Gregorius.»  — 
(Thomsen:  Ryska  Rikets  Grundläggning  s.  51  fT.). 

Antalet  af  de  krigsfartyg,  som  på  detta  sätt  transporterades, 
var  icke  ringa.  Då  Askold  och  Dir  865  från  Kijev  seglade  utför 
Dnjepr  och  öfver  Svarta  hafvet,  anföllo  de  Konstantinopel  med 
en  flotta  på  200  fartyg,  och  då  Oleg  907  förnyade  detta  angrepp, 
hade  han  2000  skepp  till  sitt  förfogande.  Om  detta  tåg  berättar 
för  öfrigt  Nestor,  att  han  »lät  draga  sina  skepp  på  land  och  sätta 
dem  på  hjul.  Vinden  fylde  seglen,  och  på  detta  sätt  seglade  de 
på  torra  landet  emot  staden»  (Thomsen  21).  Under  följande  år, 
ända  till  1043,  upprepades  dessa  sjötåg  ofta.  På  samma  sätt  här- 
jade de  det  Kaspiska  hafvets  stränder.  An  följde  de  Volga  ända 
från  källan  —  strax  bredvid  Novgorod  — -  ned  till  hafvet,  än 
seglade  de  från  Asovska  sjön  uppför  Don,  drogo  båtarna  därifrån 
öfver  till  Volga  och  trängde  på  så  sätt  ned  i  Kaspiska  hafvet. 
913  uppträdde  de  där  med  en  flotta  af  500  skepp.  Den  massa 
af  kufiska  och  byzantinska  mynt,  som  anträffats  i  svensk  jord, 
tyder  i  hvarje  fall  på  en  ytterst  liflig,  sannolikt  direkt  sjöförbin- 
delse med  Orienten,  och  Ingvars  bekanta  tåg  från  Uppland  gick  i 
hvarje  fall  in  i  Ryssland,  hvarvid  båtarna  tydligen  delvis  släpats 
öfver  land.  Genom  Nestor  (kap.  4)  veta  vi,  att  »en  väg  från 
varjagerna  till  grekerna»  gick  genom  Finska  viken,  Neva,  Ladoga, 
Volchov,  limen,  Lovat,  öfver  släpstället  mellan  denna  flod  och 
Dnjepr  samt  sedan  utför  denna.  På  sammma  sätt  praktiserade 
vikingarna  sig  från  Diina  öfver  ett  släpställe  in  i  Dnjepr  samt 
från  limen  och  floden  Msta  öfver  ett  nytt  släpställe  in  i  Volga. 

Men  äfven  under  vikingatågen  i  väster  seglade  de  nordiska 
vikingaflottorna  in  i  floderna  och  angrepo  således  »till  sjöss»  midt 
inne  i  landet  liggande  städer  såsom  t.  ex.  Sevilla  och  Paris.  885 
hade   normanne  nia  en  flotta  af  700  större   skepp,  »utom  otaliga 


38 

mindre  fartyg»,  i  Seine  utanför  Paris.  Då  de  trots  en  långvarig 
belägring  ej  kunde  betvinga  staden  och  förbi  denna  komma  vidare 
på  floden,  drogo  de  flottan  öfver  land  förbi  det  befästade  Paris, 
satte  den  på  andra  sidan  åter  i  floden,  seglade  sedan  vidare  och 
kommo  på  sina  fartyg  ända  ned  till  Bourgogne,  under  det  att  en 
annan  del  af  flottan  från  Seine  styrde  in  i  Oise  och  härjade  Sois- 
sons,  hvarefter  de  samma  väg  vände  tillbaka  till  Frisland.  En 
liknande  manöver  utfördes  af  Harald  Härdråde,  då  han  med  sin 
flotta  stannade  vid  Loch  Long  vid  Clydebukten.  Där  lämnades 
de  större  skeppen  kvar,  men  de  mindre  båtarna  släpades  öfver 
den  ej  obetydliga,  bärgiga  landsvägen  mellan  Loch  Long  och 
Loch  Lomond,  där  de  åter  sattes  i  sjön.  Några  år  senare  gick 
han  med  60  skepp  uppför  Götaälf,  vid  Trollhättan  drogos  skeppen 
öfver  land,  sattes  åter  i  älfven,  hvarefter  flottan  lopp  in  i  Vänern. 
Skeppen  voro  visserligen  byggda  lättare  än  de  stora  för  väster- 
viking afsedda  fartygen,  men  näppeligen  voro  de  större  än  500- 
talets  ledungsskepp.  På  samma  sätt  lät  Håkon  Håkonson  12 17 
draga  17  skepp  från  Oslo  till  sjön  Ojeren;  1226  upprepades  detta 
konststycke :  skeppen  drogos  två  mil  genom  myr  och  skog,  därpä 
seglade  man  uppför  Glommen  och  släpade  sedan  båtarna  öfver 
ett  nytt  ed  af  en  mils  längd.  Afven  Sven  Grathe  förde  1151  åt- 
minstone en  del  af  sin  flotta  från  Slien  in  i  Ejderen. 1 

De  nu  anförda  exemplen  äro  från  vikingatiden  och  senare. 
Men  då  hade  skeppen  tydligen  blifvit  tyngre  och  mera  djupgående, 
enär  färderna  utsträcktes  öfver  större  farvatten.  Den  äldre  tidens 
båtar  tyckas  hafva  varit  mindre,  i  regeln  endast  afsedda  för  rodd, 
men  ej  för  segling  såsom  vikingaskeppen,  och  den  märkliga  Ny- 
damsbåten  beskrifves  af  Montelius  (Sv.  Hist.  I  163)  såsom  »täm- 
ligen flatbottnad».  Att  då  föra  en  flotta  upp  för  en  grund  flod 
och  delvis  transportera  den  öfver  land  bör  således  hafva  varit 
ännu  lättare  än  under  vikingatiden. 

Det  är  dessa  fakta  vi  böra  fasthålla,  då  vi  skola  besvara  den 
nyss  uppstälda  frågan,  huru  en  uppsvensk  här  på  500-talet  kunde 
göra  ett  infall  i  Västergötland.    Några  landsvägar  funnos  icke  att 

1  Se  härom  Erslev  i  Aarb.  f.  nord.  Oldk.  1873  sid.  67  ff.  och  Steenstrup 
Normannerne  I  355. 


39 

tillgå,  här  och  hvar  visserligen  några  stigar,  men  i  regeln  obanade, 
stora  skogar,  kärr  och  vildmarker,  ständigt  genomkorsade  af  vat- 
tendrag, utan  broar  och  ofta  äfven  utan  vadställen.  Och  en  dylik 
färd,  svår  för  den  enskilde,  var  med  hänsyn  till  provianteringen 
säkerligen  än  svårare  för  en  trupp.  Kriget  måste  därför,  åtmin- 
stone i  regeln,  föras  till  sjöss.  Den  stora  sjövägen  rundt  kring 
Skåne  kunde  väl  väljas,  men  den  var  lång  och  farlig,  och  i  all- 
mänhet  tyckas  vikingarna  hafva  föredragit  floderna  och  skärgår- 
darna framför  den  stora,  öppna  sjön;  deras  förfäder  under  folk- 
vandringstiden med  sin  roddflotta  böra  ännu  häldre  hafva  valt 
den  mindre  riskabla  flodleden.  Till  Västergötland  var  denna  både 
den  bekvämaste  och  kortaste. 

Från  Mälaren  och  Roslagen  for  flottan  genom  den  Söder- 
manländska  skärgården  in  i  Bråviken,  och  därifrån  styrde  man  in 
i  Motala  ström.  Utom  vid  utloppet  har  den  icke  några  svårare 
forsar,  och  där  man  möjligen  icke  kunde  staka  sig  fram  eller  — 
såsom  på  Djnepr  —  skjuta  båtarna  genom  strömhvirflarna,  kunde 
dessa  lätt  släpas  öfver  land  den  korta  distans,  där  detta  ansågs 
nödigt.  Motala  ström  följde  man  till  sjön  Glan,  sedan  man  pas- 
serat denna,  vek  man  åter  in  i  floden,  kom  så  in  i  sjön  Roxen, 
därpå  ånyo  in  i  strömmen,  vidare  in  i  Norrbysjön  och  Boren, 
hvarefter  flottan  vid  Motala  lopp  ut  i  Vättern.  Sedan  man  rott 
öfver  sjön,  befann  man  sig  vid  Västergötlands  gräns,  där  väst- 
götahären antagligen  stod  redo  att  möta  anfallet. 

Det  kan  tilläggas,  att  den  svenska  båthären  knapt  behöfde 
stanna  här.  Från  Vättern  kunde  nämligen  flottan  gå  in  i  sjöarna 
Viken  och  Orlen,  och  om  sedan  båtarna  drogos  vid  pass  en  kilo- 
meter, kunde  de  ånyo  sättas  i  Tidan,  hvars  lopp  de  blott  hade 
att  följa  till  Vänern.  Liksom  sedermera  Harald  Hårdråde  kunde 
de  till  sist  genom  Götaälf  nå  ut  i  Västerhafvet.  Men  för  att  kriga 
med  västgötarna  var  detta  ej  nödigt.  Det  slag,  som  omtalas  i 
Ynglingasagan  —  kapitlet  om  Adils  —  och  som  säkert  hvilar  på 
en  gammal,  äkta  tradition  om  samma  strider,  som  omtalas  i  Beo- 
wulf,  berättas  hafva  utkämpats  på  Vänerns  is. 

Att  svear  och  gautar,  så  vida  de  fört  krig  med  hvarandra, 
begagnat    sig   af  den   nu   beskrifna   vägen,  är  således  tämligen 


4° 

säkert,  ty  denna  var  den  ojämförligt  bekvämaste.  De  uttryck,  sölfi 
BeoWulfsdikten  begagnar  om  svearnas  och  geaternas  krig,  passa 
därför  fullkomligt  in  på  de  svenska  härtågen  till  Västergötland: 
»Honom  (geaternas  konung)  sökte  öfver  sjön  Ottars  söner»,  »Han 
understödde  Ottars  son  öfver  sidan  sjö  med  folk,  kämpar  och 
vapen»,  »Det  var  strid  och  tvedräkt  öfver  vida  vatten»  och  >de 
ville  ej  hålla  fred  öfver  hafvet».  Afven  Ansgarius  kallar  de  stora 
svenska  insjöarna  »interjacentia  maria».  Och  här  förtjänar  att 
anmärkas,  att  Sverige  i  äldsta  tider  just  i  följd  af  sina  mänga  och 
stora  insjöar  betraktades  såsom  en  samling  öar.  På  Sverige  till- 
lämpar  Ansgarius  profetens  ord:  »Hören  I  öar»,  emedan  —  till- 
fogar Rimbertus  —  »detta  land  nästan  helt  och  hållet  består  af 
öar».  Ansgarius  själf  föredrog  att  färdas  öfver  dessa  innanhaf 
framför  att  vandra  genom  de  öde  skogarna.  Sedan  hans  fartyg 
någonstädes  vid  södra  Sveriges  kust  blifvit  öfverfallet  af  sjöröf- 
vare,  nödgades  han  och  hans  kamrater  —  heter  det  —  att  fort- 
sätta resan  till  fots,  och  »i  det  att  de,  när  det  så  fogade  sig,  foro 
på  skepp  öfver  de  mellanliggande  hafven»  nådde  de  till  sluts  fram 
till  Birca  eller  Björkö  i  Mälaren.  Afven  för  Adam  af  Bremen  går 
en  vanlig  väg  från  Skåne  till  Birca  öfver  Skara  och  Tälje  d.  v.  s. 
öfver  Väster-  och  Östergötland. 

Härmed  har  jag  punkt  för  punkt  genomgått  de  skäl,  Fahlbeck 
anfört  till  stöd  för  sin  åsikt.  De  lida  alla,  såsom  jag  tror,  af  det 
felet,  att  de  för  forntiden  förutsätta  förhållanden,  som  visserligen 
gälla  i  våra  dagar,  men  icke  existerat  på  Beowulfs  tid.  Väster- 
götland hade  då  med  all  sannolikhet  andra  gränser  än  nu,  och 
färden  dit  från  Uppland  gick  icke  landvägen,  utan  öfver  sjön. 
Då  nu  det  engelska  geatas  språkligt  motsvarar  det  nordiska  gantar 
—  och  detta  faktum  upphäfves  icke  af  några  motstridiga  och  väx- 
lande uppgifter  af  konung  Alfred  —  är  det  klart,  att  det  fordras 
mycket  starka  skäl  för  att  tvinga  oss  att  gå  ifrån  ordets  språk- 
liga betydelse.  Men  intet  dylikt  har  af  Fahlbeck  kunnat  anföras, 
och  i  följd  däraf  måste  Beowulfs  geatas  hafva  afsett  de  svenska 
gautarna  i  Västergötland. 

För  denna  mening  finnas  också  positiva  skäl,  utom  det  språk- 
liga.   Jag  tillåter  mig  här  att  anföra  dem. 


4i 

Ett  folk  har  naturligtvis  clen  lifligaste  beröringen  med  sina 
grannar,  och  vi  skola  då  ur  denna  synpunkt  undersöka  de  båda 
tolkningarna.  Hvad  beträffar  jutarna  voro  deras  grannar  danskarna 
i  öster  och  saksarna  i  söder,  som  bägge  bodde  alldeles  inpå  dem. 
Med  dem  måste  de  nödvändigt  hafva  stått  i  en  mycket  liflig  be- 
röring, under  det  att  de  däremot  troligen  haft  mycket  litet  att 
skaffa  med  de  aflägset  boende  svearna.  Götarna  däremot  voro 
grannar  med  svear,  danskar  och  norrmän  (raumar),  men  ej  med 
saksarna.  Huru  är  det  nu  med  de  omtvistade  geaterna?  Det  är 
sant,  att  de  hjälpa  danerna  i  striden  mot  Grendel,  men  detta  visar 
intet  för  den  nu  debatterade  frågan,  ty  både  gautar  och  jutar  voro 
danskarnas  närmaste  grannar,  och  sjövägen  från  Kolding  till  Lejre 
är  ungefär  lika  lång  som  från  Kungsbacka  till  Lejre.  Hvad  rau- 
marna  beträffar  ha  de  med  dem  föga  beröring,  men  det  namnes 
dock  i  dikten,  att  den  geatiska  kämpen  Breca  vinddrifves  till  rau- 
marnas  land.  Afven  detta  är  jämförelsevis  betydelselöst  för  frå- 
gan, men  om  öfver  hufvud  uppgiften  skall  anföras  till  stöd  för 
någondera  teorien,  så  talar  den  snarare  till  förmån  för  den  af  mig 
förfäktade  meningen,  då  raumarna  voro  grannar  till  västgötarna, 
icke  till  jutarna.  Viktigare  är  i  hvarje  fall  grannskapet  med  de 
bägge  andra  folken,  svear  och  saksare,  ty  detta  är  enligt  min 
mening  afgörande  för  hela  frågan.  Geaterna  stå  enligt  dikten  i 
den  aldra  lifligaste  förbindelse  med  svearna.  De  båda  folken  äro 
icke  blott  i  ständiga  krig  med  hvarandra,  utan  när  de  svenska 
tronpretendenterna  nödgas  fly  frän  sitt  land,  fly  de  aldrig  till  dan- 
skarna, utan  ständigt  till  geaterna.  Och  ej  nog  med  detta:  för- 
hållandet mellan  de  båda  landen  är  t.  o.  m.  så  intimt,  att  själfva 
Beowulf  och  hans  frände  Viglaf  synas  hafva  tillhört  en  ursprung- 
ligen svensk  ätt  —  åtminstone  kallas  Viglaf  skilfingafursten. 
Fahlbeck  har  känt  styrkan  af  detta  skäl  och  sökt  försvaga  det: 
»Möjligen  torde  för  någon  den  uti  sagan  omtalade  lifliga  berö- 
ringen med  svenskarna  utgöra  en  anledning  till  tvifvel  rörande 
identiteten  af  geater  och  jutar.  Mellan  svenskar  och  jutar  ligger 
ett  stort  stycke  väg.  Jag  erinrar  emellertid  i  detta  hänseende  om 
Ynglingasagan,  hvarest  flerstädes  omtalas  härfärder  af  svenska 
konungar  till  Vendel  i  Jutland,  liksom  omvändt  danske  eller  jutske 


42 

konungars  tåg  till  Upsala.»  Olyckan  är  blott,  att  ynglingasagan 
icke  är  en  historisk  källa,  utan  blott  ger  oss  Snorres  bearbetning 
af  Yn  glin  ga/V?/,  och  där  äro  dylika  härfärder  mycket  sällsynta.  Men 
väl  framgår  en  annan  sak  af  ett  studium  af  Ynglingasagan  och  Yng- 
lingatal. De  äldre  källorna  talade  om  strider  mellan  svear  och 
gautar;  på  Snorres  tid  fanns  ej  längre  ett  själfständigt  götafolk, 
utan  dettas  land  hade  då  uppgått  i  Sveariket.  Snorre  gjorde  därför 
en  enkel  historisk  konstruktion,  i  det  han  antog  källornas  gautar 
hafva  betecknat  jutar,  och  särskildt  gäller  det  just  den  Ottar,  som 
enligt  hans  och  Fahlbecks  mening  stupade  i  det  danska  Vendel, 
dräpt  af  tvänne  jutska  jarlar.  Såsom  jag  redan  visat  (Studier  i 
Ynglingatal  III)  låg  detta  Vendel  i  Uppland,  och  de  jutska  jarlarna 
voro  gautar.  Den  från  1200  talet  härrörande  Ynglingasagan  är  i 
hvarje  fall  icke  en  historisk  källa  för  500-talets  norden,  och  den  i 
Beowulf  skildrade  lifliga  beröringen  mellan  svear  och  geater  visar 
därför  otvetydigt,  att  de  varit  grannar,  d.  v.  s.  att  de  senare  varit 
gautar. 

Ännu  tydligare  blir  detta,  om  vi  taga  hänsyn  till  geaternas 
förhållande  till  saksarna.  Dessa  nämnas  icke  ens  i  dikten,  och 
så  vida  geaterna  varit  jutar,  vore  en  dylik  underlåtenhet  knappast 
tänkbar,  under  det  att  den  är  fullt  naturlig  under  förutsättning  att 
folket  varit  västgötar.  Det  enda  tyska  folk  —  utom  friserna  — 
som  nämnes,  är  barderna,  hvilka  antagligen  bodde  i  Mecklenburg 
eller  på  några  syddanska  öar.  Men  de,  som  föra  krig  mot  dem, 
äro  icke  geaterna  utan  danskarna.  Den  politiska  geografien  tvin- 
gar oss  således  att  identifiera  geater  och  gautar,  men  hindrar  oss 
från  att  likställa  de  förra  med  jutarna. 

Visserligen  företaga  geaterna  ett  krigståg  mot  friserna  och 
landa  vid  Rhens  mynning.  Detta  var  emellertid  ett  enstaka  plun- 
dringståg, och  ehuru  vägen  från  Jutlands  västkust  till  Frisland 
visserligen  är  kortare  än  från  Götaälfs  mynning,  kunde  naturligtvis 
ett  dylikt  tåg  företagas  lika  väl  från  den  ena  punkten  som  från 
den  andra.  Norrmännen,  som  ju  bodde  ännu  mera  fjärran,  upp- 
trädde ju  både  i  Frisland  och  Frankrike. 

I  samband  härmed  har  man  påpekat  ett  uttryck,  som  onek- 
ligen förefaller  egendomligt.  Då  Beowulf  stupat,  säger  budbäraren, 


43 

att  han  väntar  oroliga  tider,  strid  med  franker  och  friser,  »ty  ända 
sedan  Hygelaks  tåg  hade  merovingerna  städse  visat  geaterna  ovän- 
skap». Att  västgötarna  någonsin  hyst  några  farhågor  för  mero- 
vingerna i  Frankrike,  är  föga  troligt,  men  äfven  jutarna  tyckas 
hafva  kunnat  vara  tämligen  lugna  på  det  hållet.  Uttrycket  passar 
således  knapt  för  någondera,  men  kan  icke  nöjaktigt  förklaras  utan 
en  ingående  kritik  af  själfva  diktens  historia.  För  en  dylik  är  här 
icke  platsen.  Men  såsom  Steenstrup  visat,  har  sagan  vandrat  från 
norden  till  England  via  Frisland,  och  där  har  denna  passus  med 
all  sannolikhet  kommit  till,  troligen  med  tanke  på  danskarnas  neder- 
lag 560.  I  hvarje  fall  har  detta  yttrande  ingenting  att  betyda  för 
själfva  sagans  historia.  För  sagan  är  det  af  konstitutiv  vikt,  att 
geaterna  äro  grannar  med  svenskar,  och  danskar,  men  enskilda 
yttranden  om  andra  folk  —  t.  ex.  om  franker  och  gepider,  hvilka 
ock  en  passant  nämnas  ■ —  tillhöra  dikten  och  härröra  från  den  skald, 
som  skrifvit  det  fornengelska  kvädet.  För  den  nu  föreliggande 
frågan  är  således  detta  yttrande  af  ringa  vikt.  Det  är  en  reflek- 
sion  af  den  engelske  skalden,  men  en  refleksion,  som  han  icke 
behöfver  hafva  lånat  från  de  nordiska  sagor,  hvilka  han  lade  till 
grund  för  sin  dikt. 

Men  äfven  andra  skäl  tala  mot  jute-teorien  utom  den  politiska 
geografien.  Bland  den  danska  kungens  undersåter  förekommer 
nämligen  en,  som  kallas  » Vendelhöfdingen»,  och  detta  visar,  att 
Vendel  d.  v.  s.  åtminstone  den  norra  delen  af  Jutland  då  tillhörde 
den  danska  monarkien  och  icke  den  geatiska.  Med  andra  ord: 
när  Vendsyssel  således  enligt  Beowulf  utgör  en  del  af  Danmark, 
kan  det  icke  samtidigt  hafva  utgjort  en  del  af  en  annan  själf- 
ständig  monarki,  af  geaternas  rike.  Jutarne  ha  således  varit  dan- 
skar och  icke  geater. 

Fullt  bindande  är  dock  icke  detta  argument,  ty  dels  kan  det 
tänkas,  att  Vulfgar,  den  ifrågavarande  hirdmannen,  såsom  lands- 
flyktig uppehåller  sig  vid  den  danske  konungens  hof,  dels  be- 
höfver ju  ej  nödvändigt  geaternas  eller  jutarnes  rike  äfven  hafva 
omfattat  Vendel.  Det  förra  antagandet  är  emellertid  icke  sanno- 
likt, ty  i  så  fall  skulle  Vulfgar  hafva  varit  landsman  med  Beowulf 
och  de  andra  geaterna,  men  af  dikten  får  man  onekligen  det  mot- 
satta  intrycket:   att  han  i  dem  ser  främlingar.     Icke  häller  det 


44 

senare  antagandet  är  rätt  sannolikt,  ty  i  de  yngre  sagorna  betrak- 
tas Vendel  snarast  såsom  det  egentliga  Jutland. 

Och  till  sist  kunna  vi  fråga:  om  geatas  i  Beowulfsdikten  be- 
tecknar jutar,  dene  danskar  och  Szveon  svenskar,  kvar  finna  vi  då 
gautarna?  Om  dessa  då  öfverhufvud  taget  existerat  såsom  en  själf- 
ständig  nation,  måsic  de  åtminstone  hafva  omnämnts  i  dikten, 
ty  att  danskar,  svear  och  jutar  haft  ständiga  förbindelser  med 
hvarandra,  utan  att  dessa  förbindelser  någonsin  berört  det  mellan- 
liggande folket,  gautarna,  det  är  dock  icke  tänkbart.  Är  det  där- 
för så,  att  geaterna  i  dikten  äro  jutar,  hafva  gautarna  vid  denna 
tid  icke  existerat  såsom  en  själfständig  nation,  utan  utgjort  en  del 
af  sveaväldet.  Att  bevisa  detta  är  också  det  innersta  syftet  med 
Fahlbecks  undersökning.  Att  detta  strider  emot  Ynglingasagan, 
betyder  visserligen  ganska  litet,  ty  denna  ger  oss  icke  en  historia 
utan  blott  en  sagohistoria,  men  viktigare  är,  att  västgötalagen 
ganska  tydligt  vittnar  om,  att  Västergötland  först  tämligen  sent 
blifvit  en  svensk  provins.  I  hvarje  fall  har  man  att  välja.  Beo- 
wulfsdikten har  icke  rum  för  både  ett  själfständigt  Jutland  och  ett 
själfständigt  götarike.  Men  att  ett  själfständigt  Jutland  existerat, 
förnekas  allmänt  af  danska  historiker,  under  det  att  de  svenska 
lika  enhälligt  hålla  före,  att  den  svenska  staten  uppkommit  genom 
en  sammanslutning  af  själfständiga  landskap. 

Till  sist  kan  anföras  ännu  ett  geografiskt  skäl.  På  en  mängd 
ställen  i  dikten  förutsättes  och  säges,  att  hafskusten  vid  geaternas 
land  varit  bärgig.  Då  Beowulf  stiger  om  bord  för  att  fara  till 
Danmark,  säges  båten  flyta  på  vågen  under  bärget  (under  beorge); 
då  hjälten  återvänder  hem,  ser  han,  huru  de  geatiska  klipporna 
(geata  clifu)  dyka  upp  ur  hafvet,  och  likaså  har  draken  sitt  läger 
i  en  brant  klippstupa  (stanbeorh  steapne).  Då  trälen  bortstulit  en 
del  af  skatten,  vredgades  »bärgets  herre»  och  vädrade  »utefter 
klippan»  efter  tjufven.  Och  då  skalden  skall  beskrifva  Beowulfs 
kamp  med  draken,  börjar  han: 

Upp  steg  då  vid  skölden  stridsdjärfve  kämpen, 
Tapper  under  hjälmen,  i  kampskjorta  skred 
Han  mot  skrofliga  klippor;  på  blott  en  mans 
Styrka  han  litade;  ej  är  sådan  feg  mans  sed. 


45 

Där  såg  han  vid  klippvägg  .  .  . 

Där  såg  han  ett  stenhvalf  och  en  ström  därur 

Bryta  fram  ur  bärget. 

Och  så  fortsätter  beskrifningen,  som  hela  tiden  ger  oss  in- 
trycket af  ett  tämligen  vildt  klipplandskap  vid  hafskusten.  Till 
sist  bestämmer  Beowulf,  att  hans  hög  skall  uppkastas  på  Hrones- 
näs,  så  att  den  synes  vidt  för  de  sjöfarande,  och  näset  skall  kallas 
»Beowulfs  bärg»  (Beowulfes  beorh). 

Man  kan  då  med  skäl  fråga:  hvar  finnes  ett  dylikt  landskap 
på  Jutland,  där  kusten  endast  i  norra  Vendsyssel  har  några  kalk- 
klippor, men  strandremsan  för  öfrigt  blott  några  fot  höjer  sig  öfver 
hafsytan?  Lika  så  omöjligt  detta  natursceneri  är  för  det  egentliga 
Jutland,  för  Koldingtrakten,  där  händelsen  enligt  Fahlbeck  skulle  hafva 
passerat,  lika  förträffligt  är  det  i  stil  med  Hallands,  Västergötlands 
och  Bohusläns  branta,  klippiga  kuststräcka.  Och  väl  till  att  märka : 
detta  tal  om  bärgen  vid  kusten  är  icke  en  tillfällig  poetisk  pryd- 
nad, som  skalden  användt  för  sin  dikt,  utan  på  detta  natursceneri 
alluderas  beständigt,  och  i  viss  mån  är  det  äfven  konstitutivt  för 
själfva  sagan,  då  draken  förutsättes  hafva  sitt  läger  i  en  håla. 
Detta  natursceneri  säger  oss  således  alldeles  bestämdt,  att  geater- 
nas  rike  icke  legat  på  Jutland,  utan  i  det  forna  Västergötland. 

Därmed  har  jag  afslutat  denna  redogörelse.  Visserligen  har 
Grundtvig  velat  förlägga  geaternas  rike  till  Gottland,  men  detta 
förbjudes  dels  af  namnet  —  ty  gutarna  hafva  aldrig  kallats  gautar  — 
dels  däraf  att  Gottland  aldrig  tyckes  hafva  ägt  en  konung.  Ej 
häller  Stjernas  hypotes,  enligt  hvilken  geaternas  rike  legat  på 
Oland,  torde  kunna  upprätthällas;  den  hvilar  delvis  på  samma 
geografiska  förutsättningar  som  Fahlbecks  teori  och  faller  dess- 
utom på  den  svårigheten,  att  »öningarna»,  så  vidt  man  vet,  aldrig 
kallats  gautar.  Jag  vill  därför  ej  upptaga  utrymmet  med  att  mot 
denna  hypotes  upprepa  skäl,  som  jag  redan  anfört  mot  Fahlbecks 
åsikt.  • 


Cedan  Kurigl.  Majit  den  5  juli  1907  stadfästat  Profes- 
^soren  i  civilrätt  Juris  Doktor  A.  O.  Winroths  kallelse 
till  professor  vid  Stockholms  Högskola  och  därigenom  läro- 
stolen i  civilrätt  blifvit  vid  universitetet  ledig  från  den  1 
september  innevarande  år,  hemställde  den  juridiska  fakul- 
teten den  4  s.  m.  dels  att  e.  o.  Professorn  i  speciell  pri- 
vaträtt Juris  Doktor  Bror  Herman  Dahlberg  måtte  anmälas 
till  att  med  bibehållande  af  sitt  nämnda  läroämne  utnämnas 
till  innehafvare  af  det  efter  Professor  Winroth  lediga  ordi- 
narie  professorsämbetet  inom  fakulteten,  och  dels  att  Pro- 
fessorn i  rättshistoria  Juris  Doktor  Karl  Johan  Vilhelm  Sjö- 
gren måtte  med  bibehållande  af  sitt  ordinarie  professors- 
ämbete utnämnas  till  professor  i  civilrätt.  Utan  menings- 
skillnad förordades  dessa  båda  förslag  af  alla  de  myndig- 
heter, som  därom  hade  att  yttra  sig,  och  den  18  oktober 
utnämndes  e.  o.  Professor  Dahlberg  till  ordinarie  professor 
i  speciell  privaträtt  vid  Upsala  universitet,  hvarjämte  Kungl. 
Maj: t  förordnade,  dels  att  med  den  af  Professor  Sjögren 
innehafda  lärostolen,  hvilken  hittills  omfattat  rättshistoria,  i 
stället  skulle  förenas  ämnet  civilrätt,  dels  att  den  efter  Pro- 
fessor Dahlbergs  uppflyttning  lediga  e.  o.  professuren  skulle 
ledigförklaras  i  ämnet  rättshistoria. 

De  svårigheter,  mot  hvilka  den  juridiska  fakulteten 
under  den  senare  tiden  haft  att  kämpa,  hafva  icke  varit 
obetydliga.  De  fördelar,  som  universitetet  haft  att  bjuda, 
hafva  i  förhållande  till  dem,  som  både  ämbetsmannabanan 
och   ännu  mer  den  praktiska  värksamheten  ställa  i  utsikt, 


47 


varit  så  obetydliga,  att  en  ung-,  begåfvad  och  kunnig 
jurist  icke  utan  värklig  uppoffring  kunnat  bestämma  sig 
för  den  akademiske  rättslärarens  kall,  och  denna  svårig- 
het att  erhålla  en  duglig  lärarstab  har  för  statsuniver- 
siteten ytterligare  ökats,  sedan  Stockholms  Högskolas  ju- 
ridiska fakultet  nu  träclt  i  värksamhet.  Sverige  har  nu 
fått  tre  juridiska  examensanstalter,  som  alla  måste  kon- 
kurrera om  lärare  icke  blott  sins  emellan  utan  ock  med 
ämbetsvärken  och  de  praktiska  juristernas  kår.  Huru 
utgången  af  denna  konkurrens  skall  blifva,  kan  möjligen 
vara  tvifvelaktigt,  men  säkert  är,  att  statsuniversitetens 
ställning  i  denna  täflan  är  så  ofördelaktig  som  gärna  kan 
tänkas,  och  om  universitetens  juridiska  fakulteter  öfver 
hufvud  taget  skola  kunna  hålla  sig  uppe,  om  den  juridiska 
undervisningen  icke  skall  sjunka  under  den  nivå,  som  äm- 
betsmannabildningen  i  vårt  land  kräfver,  så  kommer  detta 
hufvudsakligen  att  bero  af  den  ideella  hjälp,  ett  gammalt 
universitet  ännu  har  till  sitt  förfogande  i  lärares  och  lär- 
jungars kärlek  till  en  institution,  där  de  och  deras  fäder 
erhållit  sin  bildning.  Tack  vare  denna  hjälp  har  universi- 
tetet nu  kunnat  besätta  tvänne  lediga  platser  inom  fakul- 
teten med  lärare  af  bepröfvad  och  erkänd  skicklighet.  Uni- 
versitetet vill  till  dem  uttala  sin  uppriktiga  tacksamhet,  där- 
för att  de  icke  öfvergifvit  fakulteten  i  dess  trångmål,  utan 
fortfarande  vilja  tillhöra  denna,  ehuru  de  helt  visst  annor- 
städes kunnat  finna  en  ekonomiskt  mera  fördelaktig  anställ- 
ning. Ett  dylikt  uttalande  kan  synas  såsom  en  förödmjukande 
bekännelse  för  ett  universitet,  hvilket  ju  bör  sökas  och  icke 
söka.  Men  faktum  kan  ej  längre  förnekas:  så  vida  de  nu 
kallade  ej  mottagit  de  dem  erbjudna  platserna,  utan  föredra- 
git andra,  hade  den  juridiska  undervisningen  vid  Upsala  uni- 
versitet svårligen  längre  kunnat  fortgå.  Universitetet  hälsar 
dem  därför  med  glädje  välkomna  i  den  nya  ställning,  de 
nu  intaga.  Den  ene  af  dem,  redan  förut  ordinarie  profes- 
sor, utbyter  blott  ämnet  rättshistoria  mot  civilrätt  och  kom- 
mer därför  ej  att  installeras.    Den  andre  däremot,  Profes- 


48 

sor  Dahlberg,  kommer,  ehuru  han  bibehåller  samma  ämne, 
h vilket  han  redan  i  nio  års  tid  ensam  företrädt  vid  univer- 
sitetet, enligt  statuterna  och  gammal  akademisk  häfd  att 
med  sedvanlig  högtidlighet  fredagen  den  22  november  in- 
stalleras såsom  ordinarie  professor  i  speciell  privaträtt,  och 
skall  Professor  Dahlberg  därvid  hålla  en  offentlig  föreläs- 
ning om  Ett  par  reduktionsfragor  från  senare  tider. 

Om  sina  lefnadsomständigheter  och  utgifna  skrifter 
har  Professor  Dahlberg  meddelat  följande: 

Bror  Herman  Dahlberg  föddes  i  Stockholm  den  18  februari 
1860.  Föräldrar:  vaktmästaren  Lars  Petter  Dahlberg  och  Sara 
Elisabet  Hjelmer. 

Genomgick  Stockholms  gymnasium  och  aflade  mogenhets- 
examen därstädes  den  20  maj  1879.  Inskrefs  såsom  student  vid 
Upsala  universitet  den  16  september  1879;  aflade  juridisk  filoso- 
fisk examen  den  27  maj  1880,  juris  utriusque  kandidatexamen  den 
26  maj  1886,  juris  utriusque  licentiatexamen  den  30  maj  1893; 
disputerade  för  juris  utriusque  doktorsgrad  den  2  september  1893 
och  promoverades  till  juris  utriusque  doktor  den  6  september  1893. 

Förordnades  till  docent  i  förvaltningsrätt  och  rättshistoria  vid 
Upsala  universitet  den  4  september  1893  samt  till  juridiska  fakul- 
tetens stipendiat  för  en  tid  af  3  år  höstterminen  1893  och  seder- 
mera höstterminen  1896  för  ytterligare  3  år;  uppehöll  efter  förord- 
nande undervisnings-  och  examinationsskyldigheten  i  speciell  pri- 
vaträtt vid  Upsala  universitet  från  den  27  september  1893  till  den 
22  december  1898.  Utnämndes  sistnämnda  dag  till  e.  o.  professor 
i  speciell  privaträtt  vid  samma  universitet.  Förordnades  den  26 
september  1907  att  uppehålla  examinationen  i  de  delar  af  process- 
rätten, som  angår  specialprocess,  exekutiv-  och  konkursprocess, 
från  och  med  den  1  oktober  1907  till  den  1  februari  1908.  Ut- 
nämndes till  ordinarie  professor  i  speciell  privaträtt  den  18  oktober 
1907. 

Har  under  år  1886  efter  särskilda  förordnanden  bestridt  kans- 
listtjänst å  ombudsmannaexpeditionen  i  Sveriges  riksbank;  förestått 
magistratssekreteraretjänsten,  jämte  notarii-publicibefattningen  i 
Upsala  halfannan  månad  under  år  1887;  förättat  lagtima  ting  hösten 


49 


1887;  tjänstgjort  såsom  sekreterare  hos  riksdagens  konstitutions- 
utskott vid  riksdagarne  åren  1890  och  1891,  såsom  notarie  hos 
juridiska  fakulteten  i  Upsala  från  och  med  höstterminen  1 891  till 
den  1  februari  1897;  såsom  sekreterare  hos  styrelsen  för  Ultuna 
landtbruksinstitut  från  september  månad  1891  till  den  1  december 
1896,  såsom  sekreterare  och  ombudsman  hos  fattigvårdsstyrelsen 
i  Upsala  från  början  af  år  1892  till  den  1  oktober  1906,  och  är 
sedan   1891   lärare  i  juridiska  ämnen  vid  Ultuna  landtbruksinstitut. 

Vistades  för  juridiska  och  statsvetenskapliga  studier  från  med- 
let af  april  månad  1888  till  slutet  af  oktober  månad  1889  vid  uni- 
versiteten i  Berlin,  Strassburg,  Leipzig  och  Halle  såsom  innehaf- 
vare  af  Thuns  utrikes  resestipendium  samt  besökte  i  studieändamål 
olika  utländska  universitet  och  bibliotek  somrarne  1895,  1900,  1903 
och  1907. 

Har  af  trycket  utgifvit: 

Bidrag  till  svenska  fattiglagstiftningens  historia.    Upsala  1893. 

Om  strandäganderätten  enligt  svensk  rätt  I.    Upsala  1897. 

Till  frågan  om  kronans  vattenrätt  (i  Ekonom,  tidskr.  1902). 

Till  frågan  om  vattenregalet  och  1697  års  kvarnkommissioner 
(i  Ekonom,  tidskr.  1905). 

Da^en  efter  Professor  Dahlberg  kommer  en  annan 
nyutnämnd  professor  att  tillträda  sitt  ämbete  —  det,  som 
blifvit  ledigt  genom  Professor  Frans  Kjellmans  den  22  April 
1907  timade  frånfälle.  Universitetet  förlorade  i  honom  både 
en  nitisk  forskare  och  en  utmärkt  lärare,  men  tack  vare 
just  denna  sista  egenskap  och  det  intresse,  med  hvilket 
de  botaniska  studierna  alltid  drifvits  i  vårt  land,  har  det 
för  universitetet  ej  mött  några  svårigheter  att  åt  honom 
skaffa  en  efterträdare  i  en  af  hans  egna  lärjungar:  e.  o. 
Professorn  i  botanik  Fil.  Doktor  Hans  Oscar  Juel,  hvilken 
af  den  matematisk-naturvetenskapliga  sektionen  enhälligt 
föreslagits  att  utan  ansökan  kallas  och  utnämnas  till  ordi- 
narie professor  i  samma  ämne.  Sedan  det  större  akade- 
miska konsistoriet,  prokansleren  och  kansleren,  likaledes 
utan  meningsskillnad,  förordat  denna  hemställan,  följde 
Kungl.  Maj:ts  utnämning  den  15  nov. 

4 


5° 

Universitetet  hälsar  den  nye  professorn  välkommen 
såsom  den  främste  målsmannen  för  Linnés  vetenskap  vid 
det  uppsvenska  lärosätet  och  hoppas,  att  denna  vetenskap 
allt  framgent,  under  hans  vård,  måtte  häfda  den  rangplats, 
som  den  under  hans  föregångare  tillvunnit  sig.  Den  om- 
fattande och  högt  skattade  författarverksamhet,  Professor 
Juel  redan  utöfvat,  utgör  härför  en  säker  borgen. 

( )m  sina  lefnadsomständigheter  och  utgifna  skrifter  har 
Professsor  Juel  meddelat: 

Hans  Oscar  Juel  är  född  den  17  Juni  1863  i  Stockholm. 
Föräldrar:  Kammarrättsrådet,  förutv,  e.  o.  professorn  vid  Upsala 
universitet,  Carl  Axel  Juel  och  hans  hustru  Brita  Johanna  Evelina 
Sillén. 

Genomgick  Beskowska  skolan  i  Stockholm  och  aflade  där- 
städes mogenhetsexamen  den  20  Maj  1 88 1 .  Inskrefs  som  student 
vid  Upsala  Universitet  den  1  December  s.  å.  Idkade  studier  vid 
Stockholms  Högskola  åren  1882—84,  från  är  1885  vid  Upsala 
Universitet.  Aflade  därstädes  filosofie  kandidatexamen  den  12  De- 
cember 1885  och  filosofie  licentiatexamen  den  13  September  1889. 
Disputerade  för  filosofie  doktorsgrad  den  14  December  s.  å.  Pro- 
moverades till  filosofie  doktor  den  31  Maj  1890.  Genomgick  prof- 
årskurs  vid  Högre  Realläroverket  i  Stockholm  läsåret  1889 — 90. 

Tjänstgjorde  som  Regnellsk  amanuens  vid  Riksmuseets  Bo- 
taniska Afdelning  året  1886.  Amanuens  vid  samma  afdelning  samt 
assistent  vid  Bergielunds  botaniska  trädgård  från  den  1  Maj  1890 
till  den  1  Juli  1892. 

Förordnades  till  docent  i  botanik  vid  Upsala  Universitet  den 
12  Mars  1892.  Amanuens  vid  Botaniska  trädgården  från  den  15 
November  1892  till  den  1  Juni  1893.  Erhöll  ett  Filénskt  legat 
höstterminen  1894,  ett  rörligt  docentstipendium  vårterminen  1897 
samt  det  fasta  docentstipendiet  för  de  naturhistoriska  vetenskaperna 
höstterminen  1899. 

Förestod  e.  o.  professorsbefattningen  i  botanik  från  den  1 
Juni  1893  till  den  31  Maj  1897,  från  den  4  Oktober  1899  till  den 
31  Augusti  1900,  samt  från  den  1  April  1901  till  den  31  Augusti 
1902.    Uppehöll  den  med  professorsbefattningen  i  botanik  förenade 


51 

undervisnings-  och  examinationsskyldigheten  från  den  i  Juni  1897 
till  den  30  April  1899.  Utnämndes  till  e.  o.  professor  i  botanik 
den  12  Augusti  1902.  Uppehöll  den  med  professorsbefattningen  i 
botanik  förenade  föreläsningsskyldigheten  från  den  1  Februari  till 
den  15  Maj  1906,  samt  från  den  1  Mars  till  den  22  April  1907. 
Förordnad  att  uppehålla  samma  professorsbefattning  från  den  22 
April  till  den  1 5  November  s.  å.  Förordnad  till  prefekt  för  den 
Botaniska  Institutionen  under  förra  delen  af  vårterminen  1905  samt 
från  den  27  April  till  den  15  November  1907. 

Erhöll  för  år  1900  halfva  årsräntan  af  Oscar  II:s  jubelfestdo- 
nation. Kallades  till  ledamot  af  K.  Vetenskaps-Societeten  i  Upsala 
den  6  April  1906. 

Har  företagit  följande  resor: 

Till  Jämtlands  fjälltrakter  sommaren  1892  ined  understöd  af 
K.  Vetenskaps- Akademin.  Till  Skandinaviska  Naturforskarmötet  i 
Köpenhamn  i  Juli  1892.  Till  Jämtlands  och  Norges  fjälltrakter 
sommaren  1894  såsom  innehafvare  af  Sederholms  mindre  resesti- 
pendium. Till  Botaniska  Institutet  i  Bonn  sommaren  1906  med 
understöd  af  statsmedel.  Till  Kristinebergs  Zoologiska  Station 
sommaren  1898  med  understöd  af  K.  Vetenskaps- Akademin.  Till 
Botaniska  Institutet  i  Leipzig  och  Zoologiska  Stationen  i  Rovigno 
från  och  med  Maj  till  och  med  September  1899  och  till  Montpel- 
lier,  Algier  och  Tunis  från  och  med  September  1900  till  och  med 
Mars  1 90 1  såsom  innehafvare  af  Letterstedts  resestipendium.  Till 
Nordiska  Naturforskaremötet  i  Helsingfors  i  Juli  1902.  Till  Bota- 
niska Kongressen  i  Wien  samt  till  Ungern  under  Juni  1905. 

Har  af  trycket  utgifvit: 

I  Nova  Acia  Regice  Societatis  Scientiamm  Upsaliensis: 
Studien  uber  die  Entwicklungsgeschichte  von  Saxifraga  gra- 
nulata.    Ser.  IV.  vol.  1.  1907. 

I  K.  Vetenskaps- Akademins  Handlingar : 

Vergleichende  Untersuchungen  iiber  typische  und  partheno- 
genetische  Fortpflanzung  bei  der  Gattung  Antennaria.  Bd  33. 
1900.  (Belönad  med  halfva  årsräntan  af  Oscar  II:s  jubelfestdo- 
nation). 


52 

Die  Tetradenteilungen  bei  Taraxacum  und  anderen  Cicho- 
rieen.    Bd  39.  1905. 

I  Bihang  till  K.  Vetenskaps- Akademins  Handlingar: 

Beiträge  zur  Kenntniss  der  I  [autgewebé  der  Wurzeln.  Bd  9. 
1884.    (Meddelande  från  Stockholms  Högskola  n:o  18). 

Beiträge  zur  Anatomie  der  Marcgraviaceen.  Bd  12.  [887. 

Beiträge  zur  Anatomie  der  Trematodengattung  Apoblema 
(Dujard).    Bd  15.    1889.  (Gradualafhandling). 

Hemigaster,  ein  neuer  Typus  unter  den  Basidiomyceten. 
Bd  21.  1895. 

Muciporus  und  die  Familie  der  Tulasnellaceen.  Bd.  23.  1897. 

Die  Ustilagineen  und  Uredineen  der  ersten  Regnell'schen  Ex- 
pedition.   Bd  23.  1897. 

Stilbum  vulgäre, ein  bisher  verkannter  Basidiomycet.  Bd  24.  1898. 

Pyrrhosorus,  eine  neue  marine  Pilzgattung.    Bd  26.  1901. 

Taphridium  Lagerh.  &  Juel,  eine  neue  Gattung  der  Proto- 
mycetaceen.    Bd  27.  1902. 

I  Ofversikt  af  K.  Vetenskaps-Akademins  Förhandlingar : 
Ueber  den  Mechanismus  der  Schizanthus-Bliite.  Arg.  51.  1894. 
Mykologische  Beiträge:  T.  Zur  Kenntniss  einiger  Uredi- 
neen aus  den  Gebirgsgegenden  Skandinaviens.  II.  III.  Eine  neue 
Puccinia  auf  Molinia  coerulea.  Arg.  51.  1894.  IV.  Aecidium  Som- 
merfeltii  und  seine  Puccinia-Form.  Arg.  52.  1895.  V.  Arg.  53.  1896. 
VI.  Zur  Kenntnis  der  auf  Umbelliferen  wachsenden  Aecidien.  Arg. 
56.  1899. 

I  Arkiv  för  Botanik: 

Die  Tetradenteilung  in  der  Samenanlage  von  Taraxacum.  Vor- 
läufige  Mitteilung.    Bd  2.  1904. 

Mykologische  Beiträge.  VII.  Das  Aecidium  auf  Ranunculus 
auricomus  und  seine  Teleutosporenform.    Bd  4.  1905. 

I  Acta  Hor  t  i  Bergiani: 

Studier  öfver  Veronica-blomman.    Bd  1.  1891. 
Catalogus   plantarum   perennium   bienniumque  in  horto  bota- 
nico  Bergiano  annis  1890  et  1891  sub  dio  eultarum  adjectis  adno- 


53 

tationibus  botanicis  nonnullis.  Bd  i.  1891.  (I  förening  med  V. 
B.  Wittrock). 

Om  byggnaden  och  utvecklingen  af  stammens  kärlsträngsväf- 
nad  hos  Veronica  longifolia  L.    Bd  2.  1892. 

/  Botaniska  Notiser: 

Några  mykologiska  notiser.  1883. 

Mycenastrum  corium,  en  sällsynt  svamp  af  Gastromyceternas 
grupp.  1886. 

Morfologiska  undersökningar  öfver  Koenigia  Islandica  1888. 
Några  mykologiska  notiser.  1890. 
Iakttagelser  öfver  Veronica-arter.  1891. 
Om  några  heteroeciska  uredinéer.  1893. 

Bidrag  till  kännedomen  om  Skandinaviens  Synchytrium-arter. 

1893. 

Om  apogamien  hos  Balanophora  jämförd  med  Antennaria  al- 
pina. 1900. 

En  billig  mikrofotografi-apparat.  1903. 

I  Botaniska  Studier  tillägnade  F.  R.  KjELLMAN : 
Einige  Beobachtungen  an  reizbaren  Staubfäden.  1906. 

I  Svensk  Botanisk  Tidskrift: 

Ofversikt  af  våra  värdväxlande  rostsvampar.    Bd  1.  1907. 

I  Förhandlingar  vid  Nordiska  Naturforskare-  och  läkaremötet 
i  Helsingfors : 

Ein  Beitrag  zur  Entwicklungsgeschichte  der  Samenanlage 
von  Casuarina.  1903. 

I  Pringsheims  Jahrbiicher  fur  wissenschaftliche  Botanik. 

Die  Kerntheilungen  in  den  Pollenmutterzellen  von  Heme- 
rocallis  fulva  und  die  bei  denselben .  auftretenden  Unregelmässig- 
keiten.    Bd  30.  1897. 

Die  Kerntheilungen  in  den  Basidien  und  die  Phylogenie  der 
Basidiomyceten.    Bd  32.  1898. 


54 

Untersuchungcn  iiber  den  Rheotropismus  der  Wurzeln.  Bd 

34-  1899. 

Beiträge  zur  Kenntniss  der  Tetradentheilung.    Bd  35.  1900. 

I  Botanisches  Ceniralblatt: 

Einige  mykologische  Notizen.    Bd  16.     1 883. 

Mycenastrum  corium.    Bd  32.  1887. 

Die  Anatomie  der  Marcgraviaceen.    Bd  33.  1887. 

Morphologische  Untersuchungen  iiber  Königia  islandica  L. 
Bd  40.  1889. 

Einige  mykologische  Notizen.    Bd  45.  1891. 

I.  Ueber  abnorme  Bliitenbildung  bei  Veronica  ceratocarpa 
C.  A.  M.  II.  Ueber  Veronica  agrestis  L.  [3  calycida  Er.  Bd  47. 
1891. 

Ueber  einige  heteröcische  Uredineen.    Bd  64.  1895. 
Vorläufige  Mittheilung  iiber  Hemigaster.    Bd  61.  1895. 
Parthenogenesis  bei  Antennaria  alpina   (L.)  R.  Br.  Vorläu- 
fige Mitteilung.    Bd  74.  1898. 

I  Beihefte  zum  Botanischen  Centralblatt: 

Zur  Entwicklungsgeschichte  des  Samens  von  Cynomorium. 
Bd.  13.  1902. 

I  Flora  öder  Allgemeine  BotaniscJie  Zeitnng: 

Ueber  Zellinhalt,  Befruchtung  und  Sporenbildung  bei  Dipo- 
dascus.    Bd  91.  1902. 

Ein  Beitrag  zur  Entwicklungsgeschichte  der  Samenanlage  von 
Casuarina.    Bd  92.  1903. 

Uber  den  Pollenschlauch  von  Cupressus.    Bd  93.  1904. 

I  Hedzvigia: 

Ueber  Aecidium  Galii  Pers.    Bd  35.  1896. 

I  Bulletin  de  la  Société  mycologique  de  France: 
Contributions  ä  la  flore   mycologique   de   1'Algcrie  et  de  la 
Tunisie.    Bd  17.  1901. 


SS 

Professor  Juel  kommer  att  lördagen  den  23  november 
tillträda  sitt  ämbete  med  en  offentlig  föreläsning:  Några 
drag  ur  mikroskopets  och  växtanatomiens  tidigare  historia. 

Till  bevistande  af  dessa  installationsakter  får  jag  här- 
med vördsamt  inbjuda  Kansler  en  för  Rikets  Universitet,  för- 
utvarande Utrikesministern,  Kommendören  med  stora  korset 
af  KungL  Nordstjärneorden  m.  m.  Grefve  Axel  Fredrik 
Claesson  Wachtmeister,  Universitetets  Pr  okansler,  Ärke- 
biskopen, Kommendören  med  stora  korset  af  Kungl.  Nord- 
stj är  ne  Orden,  Teologie  och  Filosofie  Doktorn  Johan  August 
Ekman,  Länets  Höfding,  Kommendören  med  stora  korset 
af  Kungl.  Nordstjärne-Orden  m.  m.  Knut  Hjalmar  Leo- 
nard Hammarskjöld,  f  d.  Professorn  i  botanik,  Kom- 
mendören med  stora  korset  af  Kungl.  Nordstjärneorden  m.m. 
Filosofie  Jubeldoktorn  Thore  Magnus  Fries,  Öf ver  st  en 
och  Chefen  för  Kungl.  Upplands  Artilleriregemente,  Rid- 
daren af  KungL  Svär  ds- Or  den  Hugo  Gustaf  Theodor 
Ekström,  Ofversten  och  Chefen  för  Kungl.  Upplands 
Infanteriregemente ,  Riddaren  af  Kungl.  Svärdsorden  m.  m. 
Curt  Johan  Elof  Rosenblad,  Upsala  Stads  Borgmästare, 
Riddaren  af  Kungl.  Nordstjärne-Orden  Sven  Radhe, 
Upsala  Stadsfullmäktiges  Ordförande,  Professorn  vid 
Upsala  Universitet,  Kommendören  af  KungL  Vasa- Or  den 
2  kl.  m.  m.  Juris  Utrhtsque  och  Filosofie  Doktorn  Knut 
Hugo  Blomberg,  Rektorn  vid  Upsala  Högre  Allmänna 
Lärovärk  ^  Riddaren  af  Kungl.  Nordstjärne-Orden  m.  m. 
Filosofie  Doktorn  Karl  Axel  Brolén,  Universitetets  och 
Högre  Allmänna  Lärovärkets  Lärare  och  Ämbetsmän,  Uni- 
versitetets Studerande  Ungdom  samt  'ofri ge  Vetenskapernas 
Idkare,  Gynnare  och  Vänner. 

Samlingen  sker  fredagen  och  lördagen  den  22  och  23 
november  kl.  12  i  det  Akademiska  Konsistoriets  sessionsrum. 

Upsala  den  20  november  1907. 


Henrik  Schiick.